Om ondska, djävulen och vanlig djävlighet
Precis såhär fungerar det i min vardag. Jag sätter ett mål, siktar noga och i slutändan missar jag stort. Därför har jag dragit slutsatsen att jag inte är ensam, min vilja är inte absolut när det gäller mina egna handlingar. Kalla det djävulen, kalla det ondska, kalla det vad du vill, men det finns en negativ kraft som motarbetar det min vilja inriktar sig på. Det måste det göra, annars förstår jag inte varför jag misslyckas gång på gång.
Ta studierna som ett exempel: inför varje delkurs (alltså varannan/var tredje vecka) bestämmer jag mig för att nu jävlar ska jag satsa hårt, jag ska avsätta minst två timmar per dag åt plugg. Det har hittills inte hänt. hur svårt kan det vara om det bara är jag som finns där?
Man kan ju tro att det är ren lättja, att det finns så mycket annat som är roligare men det är inte riktigt sant. Jag tycker nämligen det är kul att plugga. Dessutom kan den här typen av motstånd uppstå i nästan vilken situation som helst, när det gäller träning, blogg-skrivande eller vad som helst.
Jag och Jocke var en gång på ett möte med Agapé här i stan, mest för att jocke var lite sugen på en brud som var med där men också för att kolla vad det var för skit de höll på med. Där var det en tjej som sa att man borde avsätta minst 45 minuter av sin dag åt andlig krigsföring, vilket vi skrattade gott åt. Jag påstår inte att hon har rätt, men om man tänker efter lite: hur långt tror ni hon har nått idag? hur ofta känner hon att, "nej, jag orkar nog inte be idag, jag skiter i kyrkan och glor på tv istället?" Hur mycket närmare är hon sina drömmars mål än jag och Jocke? Betydligt närmare skulle jag tro.
Jag har inte alltid sagt det, men jag säger det nu: Lite hjärntvätt har ingen dött av, tvärt om.
(den här texten är mest en teori och inte något som jag är fullständigt övertygad om. Se det som en argumentation!)
haha, när min son blir äldre får han ju välja sina kläder sjäkv . vad trodde du ?!
varför skulle man veta bättre hur man tar hand om ett barn när man är äldre? :)
fast jag är 19, har velat jättelänge men valde att vänta tills jag visste att vi hade råd att försörja vårat barn :)
Ett intressant inlägg. Känner igen mig väl. Jag har ofta samma förhållande till hushållssysslor (fast just nu räknas inte då jag är under emotionell rehab, eller nåt.)MEN. Normalt sett. Jag märker att jag måste dammsuga. Ser även i nästa stund att där är disk- och tar hand om den- av den enda anledningen att jag vill slippa städa. Så blir det. Jag diskar. Det blir aldrig städat. Man odlar det större helvetet medan man gör sig av med de små.
hehe, klart den är viktig. Jag sa aldrig att den var oviktig men man kan väl ändå få ogilla skolan? :S
nä, jag ska låta mina barn växa upp och bli individer, jag kan inte styra deras val i livet.
Hejsan Hejsan, du är välkommen att delta i min bloggdesign utlottning. Hälsningar Kia :)
