Cardanai

Jag kände att jag lika gärna kunde lägga upp det här arbetet eftersom det bara samlar dom på min föreläsares skrivbord annars. Hoppas ni tycker det är spännande! jag hatar min blogg, den skiter i formateringar gjorda i word.

Essäuppgift, Bildens Tillkomst

Del 1

De bilder jag har valt kan vid första anblicken te sig väldigt olika varandra och kanske inte så passande till en sån här uppgift. Den ena är ett fotografi, det andra en målning, med flera hundra år emellan sig. De saknar gemensamma nämnare när det gäller färg och form men det är i motivet och framförallt syftet bakom som man finner paralleller dem emellan. Båda porträtterar upprorsmän i deras sista stund, den ena stillheten efteråt, den andra skräcken precis innan.

Den äldsta av dem är målat 1793 (antagligen den 13 juli) och är enligt Art History ett beställningsverk av Jakobinerna vars skräckvälde hade Paris i ett fast grepp. Målaren Jacques-Louis David har, av en välkänd auktoritet på ämnet: Bengt Lärkner, kallats för konsthistoriens största opportunist. Enligt samma källa skall David, som själv var en upprorsman, varit på plats och börjat skissa på sin målning redan innan badvattnet kallnat.


Målningen, "Death of Marat", fick en oerhörd symbolisk betydelse och om David inte varit revolutionens konstnärliga regissör redan innan så blev han sannerligen det med denna målning. Marat avbildas i en nyklassisk stil och påminner om en kristusgestalt där han ligger, stilla och fridfull men ändå med en martyrs anletsdrag. Hela målningen kan med fördel jämföras med det religiösa spanska måleriet från barocken, den blir som en fusion mellan det gamla och nya. Marat skulle med sin pose passa lika bra i jungru Marias armar som i sitt badkar. Jämför till exempel med Michelangelos "Pietà"-skulptur (observera att det inte tillhör den spanska barocken)
Det finns inget i målningen som inte framställer Marat som en fredens man, från fjäderpennan som han håller i den ena handen till tyget som omsveper honom, vitt vilket är oskuldens färg. Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet han håller i sin hand ser man också att det är en vädjan från kvinnan som sedan mördade honom, Marie anne Charlotte Corday, om att få hans välvilja och bistånd, smicker för att komma honom nära och sticka kniven i honom. Oljefärgen på duken är ett fönster mot Marats sista vila, eller åtminstone den bild som David och jakobinerna ville att vi skulle se.

Hur Marats död egentligen såg ut får vi nog aldrig veta, men Davids bild skapade helt uppenbart en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak och kan därför ses som en tidig propagandabild, även om det redan på romarnas tid fanns propaganda.

Den andra bilden jag valt är betydligt nyare, men gjorde nog ett minst lika starkt intryck på sin samtid när den kom som Davids målning. Eddie Adams har för evigt etsat in bilden av avrättningen på Nguyễn Văn Lém i våra hjärnor med hjälp av sin kamera. Bilden är tagen den 1:e Februari 1968 på en gata i Saigon, Vietnam. I Ritchins bok står det att "This is War!", ett bildreportage från spanska inbördeskriget, är den mest kända krigsskildringen, men för mig är det Adams bild som toppar listan. När jag tänker på Vietnamkriget är den det första som kommer upp i mitt huvud, och det tror jag inte jag är ensam om.

Adams var, när han tog fotot, anställd av Associated Press som krigsfotograf och det var i inledningsfasen av Tet offensiven som kortet togs. Under sitt liv var Adams ute i världen och fotograferade inte mindre än 13 krig, men om Vietnam var hans första vet jag inte. När bilden publicerades hade pressen vänt sig mot kriget och regeringens budskap och bilden av avrättningen användes för att ge ett starkt stöd till krigsmotståndarna. Nguyễn Văn Lém framställs som en martyr i minst lika hög grad som Marat och man ser tydligt hans förtvivlan och hjälplöshet samtidigt som mannen med pistolen, Nguyễn Ngọc Loan, framstår som en känslokall bödel med ansiktet halvt dolt. Sekunden efter bilden togs smäller skottet av och Nguyễn Văn Lém ligger död på gatan i Saigon, men tack vare Adams snabba kamera finns hans sista ögonblick bevarat för evigt.

Båda dessa bilder är tydlig propaganda, och ingen av dem ger en särskilt rättvis bild av verkligheten. Dessa martyrer var i verkligheten bägge mördare och endast tack vare konstnärernas skicklighet och vilja att arrangera verkligheten har de rentvåtts från tidigare synder. I Adams fall är det inte helt och hållet hans fel då det inte var hans genomtänkta avsikt som skapade bilden, det var en ögonblicksbild. Eller i hans egna ord:

"The general killed the Viet Cong; I killed the general with my camera. Still photographs are the most powerful weapon in the world. People believe them; but photographs do lie, even without manipulation..."

När David kunde tänka över kompositionen och förändra fritt under arbetets gång hade Adams bara en sekund på dig innan skottet brann av. I den variant av Adams foto jag fått tag på så ser bakgrunden dessutom ut att ha editerats för att förlora färg och få figurerna i färgrunden att synas ännu mer tydligt. Rent bildretoriskt finns det inte mycket förnuftsargument i dessa två bilder, tilltalet riktas direkt till Patos, våra känslor. David har stegrat känslonivån ytterligare i sin målning genom att få lådan vid badkarets kant att se ut som en gravsten, signerad av honom själv som en tribut till den fallne ledaren. Och genom att låta mordvapnet ligga kvar på golvet för att påminna betraktaren om vad som skett. Till den här målningen är David avgjort sändaren och vi mottagare men i Adams fall är det svårare. Är det han som tog bilden som är sändaren eller tidningen där den publicerades?

Del 2

Under ett parasoll på ett fluffigt moln sitter två män och dricker kylda drycker. Det är en vacker dag i himmelen och solen skiner med en behaglig värme. Plötsligt dyker en yngling upp bredvid de två männen och slår sig ned i en ledig stol vid deras bord. Männen sneglar frågande på honom men säger ingenting, utan väntar på att han ska ta till orda först.

- Ursäkta mina herrar, jag borde inte vara här egentligen men jag måste fråga er några saker innan jag beger mig hemåt igen. Jag har med mig två av era verk och jag skulle hemskt gärna vilja att ni tog en titt på dem och gav lite synpunkter på varandras olika bidrag till konsten.
- Det ska väl kunna gå för sig, om ni inte har något emot det? Säger mannen till höger om nykomlingen, som bär en kamera i ett rem runt halsen och sneglar på den andre.
- Jag kan visserligen komma på andra viktiga saker jag skulle kunna sysselsätta mig med, men låt gå då svarar den andra och ser högdraget på nykomlingen, som börjar svettas lite.
- Det ska nog inte ta särskilt lång tid, mina herrar. Det gäller ert fotografi från Vietnam, herr Adams, den som ni fick Pulitzerpriset för 1969 som ni säkert minns. Och så var det er målning av Marat medborgare David, jag har dem bägge med mig här, säger ynglingen och rotar fram bilderna ur en svart portfölj som plötsligt dyker upp vid hans fötter.
- Det fotot förföljer mig även efter döden, varför kan det inte lämna mig ifred? Klagar Adams och ser förebrående på den unge mannen som lyckas med att se lite skamsen ut.
- Jag har då inget emot att återse min målning igen! Ni kan inte ha varit någon vidare konstnär herr Adams om ni tycker era egna verk är så hemska.
- Nå, om ni nu skulle kunna vara vänliga att ta en titt på varandras bilder? Frågar ynglingen försagt. De båda äldre männen sträcker sig över det runda bordet och byter bild med varandra.
- Vad är detta? Har ni verkligen målat den här? utbrister David och sneglar över kanten på bilden bort mot Adams. - Det där är ingen målning, det är ett fotografi säger Adams och gestikulerar med kameran.
- Ett vaddå?
Ynglingen tar ett djupt andetag och förklarar sedan för David vad ett fotografi är för något och hur det utvecklats från stillbilder till rörliga, från svartvitt till färg och från analog till digital. Han berättar om hur man förr redigerade bilder genom valet av fotopapper och andra åtgärder i mörkerrummet. Han berättar också om hur man idag kan redigera fotografier på digital väg, och att det i dagsläget är svårt att veta vad som är original och vad som är en kopia.

- Då är det här, säger David och petar upprepade gånger på Adams fotografi, inte konst! Det krävs ingen som helst skicklighet för att skapa det här! Det går inte ens att jämföra med min tavla!
- Men nu är det min uppgift att göra det, säger ynglingen i ett försök att låta bestämd. Dessutom tycker jag visst att det krävs skicklighet för att ta en bra bild. Man måste ha en konstnärs öga för vad som är estetiskt tilltalande och hitta det läge där bilden blir precis som man vill ha den. Att fånga rätt ögonblick är en konst i sig, för att inte tala om att vara på rätt plats, vid rätt tillfälle. Man måste precis som en målare ha ett konstnärligt synsätt, söka motiv runtomkring sig i vardagen och hitta dem där andra inte gör det, eller vad säger ni herr Adams?
- Jag säger att jag skulle vilja se dig ta en bättre bild, om det nu är så lätt påpekar Adams och betraktar utmanande David. Din målning är ju arrangerad i efterhand och kan inte göra anspråk på någon sanningshalt alls, vilket ju är till fotografiets fördel, människor tror att kameran inte ljuger, men det gör den naturligtvis.
- Jag skulle nog kunna ta en bättre bild, men jag skulle aldrig sjunka så lågt som att ersätta sann konst med en liten låda som skapar bilderna åt mig! Säger David irriterat och reser sig upp. Adams reser också på sig och stirrar tillbaka men ynglingen avbryter dem. - Mina bästa herrar! Nu har vi verkligen kommit ifrån ämnet! Sätt er ned igen och ta något mer att dricka, så ska vi inte prata mer om vad som är konst och vad som inte är det.
- Låt gå för det då säger David, och bägge männen sätter sig ned. Om man bortser från att det inte är konst, så måste jag säga att bilden talar direkt till mig, det finns inga symboltolkningar som kräver förkunskap eller först dyker upp efter noggranna studier. Men det är kanske sådana fotografier är till naturen?
- Det skulle man väl kunna säga, svarar Adams som fyllt på sitt glas och satt sig till rätta i stolen. Direktheten och den skenbara äktheten är två av fotografiets fördelar gentemot till exempel din målning. Men jag kan faktiskt känna att även din tavla är ganska direkt i sitt budskap till betraktaren.
- Man kan väl säga att hans tolkning av det han såg är lite mer subjektiv än din? För det är ju i bägge fallen er tolkning av verkligheten som ni sen översatt genom era verk för att vi ska förstå dem som ni önskar. Tycker ni att det finns utrymme för några misstolkningar av budskapet i någon av bilderna?
- Det skulle jag inte vilja påstå säger David.
- Nej, faktiskt inte jag heller. Med alla symboler för fred och oskuld i den här målningen utesluter den nästan alla andra tolkningar en den att här har en oskyldig man mördats, säger Adams tar en klunk för att fukta strupen.
- Man kan väl säga att ni båda format er tids syn på den typ av konst ni sysslade med?
- Det var väldigt försiktigt formulerat unge man, säger Adams och flinar mot ynglingen, men det kan man väl säga. Även om jag inte gillar mitt foto så hade ingen innan mig fotograferat kriget på så nära håll förut, på ett så "naket" sätt om du förstår vad jag menar.
- När det gäller min stil så kan man nog påstå att jag styrde in dåtidens konst i den bana som jag själv önskade. - Som en arkitekt? Frågar den unge mannen.
- Mer som en Dirigent, en maestro skulle jag vilja påstå, säger belåtet David.
- Man kanske kan säga att du satte tonen för andra konstnärer runtom dig?
- Gör dig inte lustig, unge man! Säger David lite irriterat. Jag hade helt enkelt ett mycket stort inflytande och stod makthavarna nära, och det räcker med det.
- Då får jag tacka så mycket för att ni tog er tid att tala med mig säger ynglingen och samlar ihop sina anteckningar.
- Ha det bra grabben, vi ses säger Adams och lutar sig tillbaka i sin stol.
- Nå det återstår fortfarande att se, säger David och höjer på ena ögonbrynet, Och det har han nog rätt i.


/Daniel Ström 851030-0331 2008-02-25

Det är så typiskt att den här sidan alltid håller på med underhåll varje gång jag är som mest bloggsugen. Varje natt mellan 01:00 och 03:30, den absolut bästa tiden att blogga på! det suger.  Så det så! Det här inlägget skrev jag för ett bra tag sen, men det kunde inte publiceras pga en sådan där underhållsperiod. här kommer det iaf:


Det har inte blivit en perfekt hurtvecka men när jag ser tillbaka så inser jag att jag "aimade" lite väl högt. Att läsa tre tunga böcker, städa överallt, plugga flera timmar om dagen, träna alla pass går inte så bra ihop med att skaffa en bra dygnsrytmn, och utan den blir det svårt att hinna med frukost. trotts att jag missade målet med god marginal så är jag inte helt missnöjd. Pluggandet har gått strålande, och även om jag inte hållt två timmar per dag så har jag inte kännt att jag borde ha pluggat mer än jag gjort. jag har dessutom färgat håret, lagat mer mat hemma än jag brukar och käkat morötter istället för chips. Räkningarna är betalda och även om kläderna fortfarande ligger spridda över golvet så "hittade" jag en massa plagg i botten på min garderob som inte ser alltför tråkiga ut.

Det som gått sämst är nog egentligen bloggandet, vilket inte blivit av överhuvudtaget. Så det passade jag på att åtgärda nu, innan fas två inleds. Fas två blir lite lugnare, med lite mer eftertanke bakom och inte lika mycket frustration. Jag ska försöka behålla den nivå jag hamnat på och sakta men säkert röra mig uppåt på hurtighetsskalan.

Tillslut kanske jag hamnar så högt att jag kan se ner på alla noobs runtomkring som inte städer varje fredag. En annan sak som också hamnar på listan är att börja baka bröd, det är så sjukt gott med nybakat. För man är ju inte sexton längre, och Södra Hembageriet ligger inte längre på vägen hem från krogen ^^. Men jag och Olof kanske tar en Carrun för gamla tiders skull någon sen natt, innan han drar iväg till Thailand/USA/Japan/wherever.

Men nu måste jag verkligen sova, jag har gruppmöte imorgon kl 10 så det är upp vid 8 som gäller... får se om det blir någon frukost.kram på er! och sov gott!

Rubriken ovan var Lunkas svar på hur man undviker plums i toaletten, vilket jag lovade i föregående text skulle vara titeln på mitt nästa blogginlägg. Det passar nästan obehagligt bra för det är samma metod jag har använt för att komma fram till hur jag ska ordna upp mitt liv. jag tror nog att lunka när han sa det här, antagligen ganska oavsiktligt, kom på receptet på framgång inom det mesta. vad kan man inte åstadkomma med en bit papper och lite aim?

Det kan bli riktigt bra böcker om man bara ser till att packa ned papper och aim. Hur skulle mitt kylskåp se ut om man inte hade papper och lite aim när man skriver inköpslista? Och vid ett tillfälle som nu, när jag är så jävla trött på mig själv för att jag aldrig kan prestera allt vad jag kan är allt jag behöver en bit papper och lite aim. Det jag har siktet inställt på är att under en veckas tid göra alla de där sakerna som man hela tiden vet att man borde göra och som ligger och gnager i bakhuvudet hela tiden, det som gör att man har svårt att somna om kvällarna och som gör att man om morgnarna stönar till och drar täcket över huvudet i hopp om att somna om.

-städa lägenheten
-Fixa bokhyllan och hatthyllan som vi köpte för ett halvår sedan
-skriva minst 20 sidor, valfritt projekt
-ingen kebab (snyft)
-tre måltider per dag
-två timmars plugg per dag, mer om så krävs
-Gå på varje träning
-få en ordentlig dygnsrytm
-äta frukost
-Läsa: H.P Lovecraft    
Nya författarskolan    
The Art of War
Alla pluggböcker vi kan tänkas ha
-Betala alla räkningar innan jag får påminnelser
-Bara köpa saker som jag verkligen behöver
-färga håret
-Sluta bita på naglarna
-blogga varje gång jag känner för det
-Tvätta alla mina kläder och rensa lite i garderoben

Lyckas jag inte med det här, och alla andra grejer som dyker upp under veckans gång så ska jag söka professionell hjälp. I vilken form har jag inte bestämmt ännu, det får vi se. Hur som helst tänkte jag uppdatera den här listan varje dag och sätta en liten stjärna (*) efter varje sak som är avklarad.
det var allt för idag, nu ska jag kolla till tvätten!
//Daniel

Jag är säkert inte ensam om att ha utsatts för diverse underliga spel under inflytande av alkohol. Det finns hundratals olika lekar, kortspel och frågestunder som alla går under den gemensamma nämnaren "Ölspelet". Jag och mina vänner har ju vår egen favorit: Musikölspel, men sen en tid tillbaka (förra nyårsafton närmare bestämmt) så har jag en arvtagare till ölspelstronen. Namnet har försvunnit in i dimman, och trotts att jag, flertalet gånger, gått in där och letat efter det så har jag inte lyckats återfinna det. skumt....

Hur som helst, det här "nya" spelet skulle jag kunna skriva (och har faktiskt funderat på att skriva) en hel standup-show om. Det finns så mycket puckade frågor att man, om man gick igenom dem i nyktert tillstånd, skulle avfärda spelet direkt. sånn tur är plockas den här typen av spel inte fram före sjätte ölen, vanligtvis av någon tjej som tröttnat på att killarna bara snackar om nördgrejer eller tittar på deras bröst. själv skulle jag aldrig drömma om att ägna mig åt någon av dessa aktiviteter, men jag har hört att det ska gå till så, och även iaktagit det på håll. hrrhrhhmmm...

hur som helst, åter till ämnet: spelet. Nu har vi kommit fram till höjdpunkten: min favoritfråga, som jag tror Lunka fick just den nyårsaftonen. "Hur gör du för att undvika "plums" i toaletten?" vad fan svarar man på en sånn fråga? och i vilket sammanhang dyker den upp? kan det finnas med i en sånndär huslig tipsbok kanske? mitt emellan sektionen för hur man stryker skjortor och den som behandlar bästa sättet att organisera sina viktiga papper på. Just där finns rubriken som jag valt till överskrift för dagens blogg. Eventuellt.

Själv har jag utarbetat en speciell teknik, just utifall frågan skulle dyka upp någon gång. Jag börjar med att sätta mig så jag har 90 graders vinkel i knäväcket och i ryggen, så att inget går snett. sedan applicerar jag en sånndär måltavla man har när man skjuter luftgevär på vattenytan mitt i toaletten och ser till att ytspänningen inte bryts. sedan drar jag in pungen ordentligen och använder min flickvänns sminkspegel så att jag ser målet. Sen är jag nästan redo att avfyra, men först aktiverar jag läserpointern jag tejpat fast med silvertejp i svanken och siktar några grader vänster om mittpunkten. sen är det bara en sak som gäller: Fire at Will.


Lunkas svar på frågan var aningen kortare, och det citatet kommer vara rubriken för näst blogginlägg.

untill then /Daniel

Jag lyssnade, av en ren olyckshändelse på P4 imorse (vid 12-tiden alltså) och fick höra en intervju med de två grundarna till Svenneförmedlingen (www.svenneformedlingen.org), en helt ny sida där svenskar kan möta invandrarföretagare och få jobb. De såg integrationsfrågan som något vi svenskar bör ta lika mycket ansvar för, det är inte bara de som kommer hit som skall integreras.

Det lät som en jättebra idé tyckte jag, så jag blev väldigt förvånad när mannen som skötte intervjun på p4 (programmet hette efter tolv) är öppet fientlig och ställer rasistiska och prvocerande påståenden! efter som jag inte har absolut minne så är ordföljden kanske inte helt korrekt, men han sa bland annat: "Jag hoppas det här inte är till för att få svenska att jobba som pizzabagare". Hur tänker man när man säger sånt? jag hoppas att han får sparken, för svenneförmedlingen är nog precis vad han behöver! han är helt klart i starkt behov av integration, om någon. På den här adressen kan ni skriva in till redaktionen, det har jag redan gjort: http://www.sr.se/cgi-bin/p4/nyhetssidor/index.asp?nyheter=1&ProgramID=761

hade
/Daniel

28 Juni 2007, uttänkt natten innan, satt på pränt efter jobbet

Ledsen Snook, men ni har fel. Det här inte Generation: Fuck You. Det handlar inte om att dissa det gamla eller gå sin egen väg. Det här är Generation: Fuck it.

Vi har uppfostrats i möjligheternas land, där alla kan jobba med vad de vill, bli vad de vill och ha vilken läggning de vill. Vi är fria att gå vilken väg vi vill, och som en sista desperat revolt vägrar vi ta första steget. Återigen har Snook fel, vi vet inte vart vi ska och vi orkar inte ta oss dit. (frågan är om vi ens orkar Googla på det) Jag möter det hela tiden: kontrasten mellan våra föräldrar och vi "ungdommar". De har jobb och familj, en stabilitet och ett lugn jag saknar totalt. De är där de vill vara, eller är åtminstone väldigt bra på att låtsas det.

Då fanns det jobb, men det var hårt. Idag finns det jobb, men ingen som kan tänka sig att jobba. Där det fanns eldsjälar en gång i tiden, som verkligen brann för sin sak, oavsett om det handlade om politik eller miljö, eller hyresgästföreningen, vad som helst. På deras plats, i våran generation, ser jag asksjälar, som inte orkar bry sig, inte vill engagera sig och skiter i allt.

Ändå finns den där, potentialen, och den är enorm. Den kan jag också ana varje dag, hos mina vänner och många andra. Jag ser musiker som har begåvningen men inte orkar sträcka sig efter instrumenten, konstnärer som är för upptagna för att hitta ett passande motiv. Jag ser politiker som inser att systemet suger och sitter kvar på sin plats i väntan på sin del av kakan i form av en högre post. Jag ser studenter som studerar för att de inte kommer på något bättre att göra, för att skolan är allt de känner till. Jag ser de som aldrig get skolan en chans för att den inte var någon utmaning.... det är nästan det underligaste, men det är i många fall de smartaste och mest begåvade som har sämst betyg, mest beroende på en likgiltighet inför uppgifter och prov. Det tror jag beror på att de redan kan det som läraren berättar, eller inte ser någon poäng med att kunna det.

När de mindre intellektuella gör som de blir tillsagda ifrågasätter de smarta, men de orkar inte protestera på allvar, "Fuck it" är deras svar på dålig undervisning och meninglösa uppgifter.

Vi präglas också av något som plågar mig djupt, på ett rent personligt plan. Oförmågan att fullborda det vi påbörjat. Jag tänkte efter noga igårkväll och jag kan inte säga att jag någonsinn helhjärtat arbetat till toppen av min förmåga för att föra något. Aldrig, i hela mitt liv.

Nätterna jag haft svårt att somna på grund av saker jag sagt "Fuck it" till under dagen är däremot oräkneliga, Säkert flera dagar i veckan. Jag tror, helt ärligt, att jag lägger mer energi på att må dåligt över saker och ting än vad som krävts för att göra dem, och jag tror inte att jag är ensam. Till och med saker jag VILL göra, saker jag tycker om, kan kännas som oöverstigliga hinder. Skrivandet till exempel, jag älskar att skriva och gör det så otroligt sällan.

Vad är felet då? Jag vet inte, men för mig känns det som om varje möjlighet till att uppnå något innehåller ett större mått av motstånd än jag kan besegra. Om man bara kan möta den känslan, få kraft någonstans ifrån och bara ge sig fan på att göra sitt bästa så tror jag man kan klara vad som helst.

Men då måste man ta det där första steget, och dessutom bestämma vilken riktning man ska gå.

Fuck it

Nedan kommer en redogörelse för mina förehavanden. De skall också ses som en ursäkt/förklaring till varför jag inte har varit så aktiv som jag själv skulle önskat med "bloggandet". Om ni undrar varför mitt språk är skittrisst och formellt så ser ni nog varför snart..... DÖD ÅT KANT!

A, När det gäller estetiska omdömen har Hume, i sin uppsats, "Of the Standard of Taste", utarbetat något han kallar för en "smakens paradox". Paradoxen består av tre påståenden som, var för sig, verkar helt vettiga men så snart man kombinerar två av dem måste man utesluta den tredje. De tre påståendena är som följer nedan:

 

1, "Smaken är som baken", kort sammanfattat, folk har olika smak och rangordnar därför konstverk efter eget tycke, baserat enbart på den egna uppfattningen om vad konstverket ger en för upplevelse, och hur det mäter sig med annan konst man upplevt, eller möjligtvis en medfödd uppfattning. Det går Hume inte in på.

 

2, Vad du än tycker, så har du rätt. Oavsett vad du tycker om ett konstverk så är det den känslan du får, eller den åsikt du har, ren och oförfalskad, och den behöver därför inte försvaras eller refereras till något bortom sig självt. Det finns inget "Rätt" eller "Fel" när det gäller smak, ingen objektiv sanning i frågan.

 

3, Vissa saker är, rent objektivt, sanna eller falska, även när det gäller konst. Här tyckts Hume mena att vissa saker helt enkelt är verk av genier, medan andra är helt värdelösa, vilket vem som helst, utom en komplett idiot kan se från första början. Han talar om att man inte kan påstå att en damm är lika vidsträckt som havet, och på samma sätt går inte vissa konstnärers verk att jämföras med andras, och de som gör det är så dumma att de inte är värda att bry sig om.

 

Så vilka skall man då välja av dessa tre? Om man väljer 1 och 2 hamnar du i en sorts subjektivistisk eller relativist position, men om du väljer 2 och 3 blir du helt plötsligt en objektivist till synsättet, och dömer därmed ut möjligheten till en personlig, oreflekterad åsikt, eller förringar åtminstone dess betydelse.

 

Själv väljer Hume att hålla fast vid 1 och 3, och vidhåller alltså att man kan ha fel när det gäller sin åsikt om ett konstverk. I sina egna ord: "It is natural for us to seek a Standard of Taste; a rule, by which the various sentiments of man may be reconciled; at least, a decision, afforded, confirming one sentiment and condemning another"

 

Enligt Hume, skall man, för att ha rätt åsikt, infalla i just det i citatet nämnda "Standard of Taste". Det är alltså den generella uppfattningen som regerar i Humes "Standard of Taste", men inte allmänhetens uppfattning, utan vad som bäst översätts som "den gemensamma domen" av en samling experter. Dessa experter skall besitta fem specifika kvaliteter för att vara skickliga att kunna bedöma konst på ett bra sätt.

 

"Strong sense, united to delicate sentiment, improved by practice, perfected by comparison, and cleared of all prejudice, can alone entitle critics to this valuable character; and the joint verdict of such, whereever they are found, is the true standard of taste and beauty" *

Hume menar alltså att den som skall vara en tillräckligt god kritiker för att få bedöma vad som är bra eller dålig konst inte bara måste ha en känsla för detaljer och vad som känns verklighetstroget i ett visst verk utan också själv ska ha praktiserat konsten och övats i kritik av den. Dessutom måste kritikern ha kännedom om annan konst inom området, till exempel ha gått en kulturvetenskaplig utbildning, för att lära sig att kritisera litteratur. Om man väl hittar sådana kritiker som har alla de krav Hume eftersträvar hos en sann konstkritiker, och först då, kan man få kunskap om vilka konstverk som faller inom ramarna för hans "Standard of Taste".

 

Hans teori har kritiserats, bland annat för att de kriterier han ställer upp inte räcker till. Peter Kivy är en av kritikerna till Humes teori om konstnärskritiker och han anmärker bland annat på att Hume inte talar om de konstnärliga objekt som skall bedömas utan vilka som är kvalificerade att döma dem, och varför skall man vända sig till dessa såkallade experter istället för att döma själv?

Som svar på denna kritik menar Hume att personer som motsvarar hans krav erkänns av hela mänskligheten som experter, och ingen kan väl göra de bedömningarna bättre än just dessa kvalificerade? Han finner det endast naturligt att vi söker oss till dessa auktoriteter och förlitar oss på deras omdömen.

 

 

 

 

 

 

B, Kant talar om flera olika förklaringsmodeller på varför intryck av naturlig skönhet och konstnärens efterapningar av denna skönhet påverkar oss som de gör. Att betrakta det sköna väcker behagliga känslor hos oss, känslor som, rent kausalt, hänger ihop med det föremål som väckte dem.

 

Den naturliga, liksom den konstnärliga skönheten, har till synes ingen yttre funktion. Upplevelsen av skönhet ger ingen djupare kunskap och att betrakta det vackra skapar inte ett begär för materiella ting. Skönheten i naturen får oss att känna som om världen omkring oss är en del i våra egna syften och projekt. De naturligt vackra objekten som vi stöter på får oss att känna oss som om vi var en del av naturen, eller att vi ligger på samma våglängd som den. Som Kant skulle ha sagt det: Vi känner att naturen i sin helhet skulle vara till fördel för våra psykologiska och praktiska intressen som subjekt.

 

Att bevittna en vacker solnedgång handlar om, enligt Kant, inte att veta, utan att känna, att naturen i sig är begriplig. Att möta det vackra har inget praktiskt värde, ingen djup filosofisk lärdom att visa oss, men vi människor dröjer oss ändå kvar vid manifestationen av det vackra därför att betydelsen i det vackra reproducerar sig självt.

 

Det vi finner tilldragande, såväl inom litteratur, som konst och ute i naturen får vår uppmärksamhet, och genom att uppmärksamma dessa ting njuter vi av dem.

 

Kant menar också att ett framgångsrikt konstverk bör vara ett original, men konstnären är fri att hämta inspiration från andras verk, så länge han/hon inte medvetet kopierar tidigare tavlor eller vad det nu kan vara konstnären han/hon inspirerats av framställer. För mig verkar det som om Kant, precis som när det gäller hans Kategoriska Imperativ, lägger större vikt vid tanken bakom än själva handlingen. Om två personer skulle ha målat precis likadana tavlor oberoende av varandra skulle de kunna vara framstående konst, medan om den ene kopierat den andre skulle kopian vara det sämre verket, med detta är bara intrycket jag fick när jag läste texten.

 

Kant talar också om att förmågan att skapa konst, eller framgångsrik konst kan övas upp med hjälp av idog träning och faktiskt utövande. Att öva sig inom sitt konstnärliga område karaktäriseras ofta av vissa element av improvisation med olika material, färger o.s.v. Och denna form av improvisation är också en källa för vårat intresse i de konstnärliga produkterna.

 

Men konstens originella natur får inte vara helt dominant, originellt nonsens är inte konst, menar Kant. Därför bör konsten vara både begriplig och förnuftig, och dessutom fungera som modell.

 

Precis som med solnedgången, ska betraktaren känna "som om konsten är till fördel för deras psykologiska och praktiska intressen som subjekt". Det är också viktigt att vi, som betraktare, inte känner oss tvingade av konsten, utan känner oss fria att testa nya saker och nya tankar.

 

Kants syn på både konstnärlig och naturlig skönhet har haft stor betydelse och dragningskraft genom tiderna. Skönheten i naturen såväl som den artificiella skönheten verkar dra till sig och absorbera, beroende på konstform, ögats eller örats uppmärksamhet tillsammans med intellektets (eller förnuftets, det ord som Kant tycks gilla mest) och ha det egenvärde som Kant talar om, inte för någon speciell psykologisk läxa eller av praktiskt intresse. Ett kriterium för konst är, enligt Kant, just de element av arrangemang för kvalité och formalitet som vi finner behagliga.

 

 

Kants estetikteori har naturligtvis mötts med en del kritik, främst för att den inte ger några direkta och specifika regler kring vad som är bra konst. Hans svar på denna kritik är att konst saknar sådana begränsningar, konsten är fri och därför kan man inte inringa den så enkelt.

 

Kant fokuserar ganska så mycket på de formella elementen i konsten, vilket, hos honom, kan förringa de representativa och psykologiska elementen inom konsten. Kant var också mycket tveksam till provokativ konst, då den ledde bort från det som Kant ser som konstens uppgift: "att skänka behag genom förnimmelsen av de formella elementen". Om ett konstverk alltså har som syfte att provocera, och inte att vara konst, är det alltså, som jag förstått det, inte Konst alls enligt Kant.

 

Orginalitet och nyskapande har i alla tider hyllats inom såväl litteratur som måleri och på teaterscenen. Kant tycker att det är Genierna som skapar sina egna regler i konsten, då de har en viss fallenhet, en skaparkraft, som ingen annan kan dela, och just eftersom konstnärer bestämmer sina egna regler finns det inga fasta förutsättningar för hur konst skapas, det beror helt på vilket uttryck och vilket vision individen (Geniet) har med sin konst.

 

Geniekraften är en gåva från naturen själv, menar Kant, som tillskänks en person vid födseln, och som genom personens livstid leder honom/henne på rätta vägar och dessutom skänker personen idéer till skapande (detta lär Kant ha kommit fram till genom att jämföra det Latinska ordet Genius med det tyska Genie). Denna "genikraft", eller genisjäl, stannar alltså med en person livet ut och dör med honom/henne, tills den dag då naturen finner en ny själ/person att skänka denna gåva till.

 

Men trotts att man som person äger genikraften behöver inte det betyda att den konst man skapar blir framgångsrik med än gång, för genikraften kan bara förse en med rikligt material för god konst. Det krävs hårt arbete, formell skolning, form och inspiration för att skapa god konst. Konstnären måste försöka nå upp till de krav som "smaken"(här förstår jag det som om Kant menar vad som är på modet, eller vad som allmänheten tycker är snyggt) sätter och hitta den form av framställning och stil som han själv blir nöjd med, vilket inte är särskilt enkelt, och kan kräva försök innan man lyckas.

 

"it is in regard to [Genius and imagination] that [a work] deserves to be called inspired [even though it is ] only in regard to [taste and judgement] that it is deserved to be called...beatiful" / sid 105, tredje stycket

 

Ett genis verk tjänar som något efterkommande, i vissa fall samtida, konstnärer kan pröva sin egen talang mot. Det är inte förrän ett verk får möta sin publik, och prövas i sitt sammanhang av andra som dess kraft som geniverk kan fastställas.

 

Det är den fria och meningsfulla konsten som skapar en mänsklig kultur, ger den färg och form, som ett andra hem för människorna.

Om ni mot förmodan orkar läsa allt detta (så jävla hurtigt, skaffa ett liv) så kan ni ju ta och fundera på hur det känns att ha läst ett flertal böcker (på akademisk engelska, varför ha kurslitteratur på svenska, det är väl onödigt, och böckerna förlorar ju såååååååå mycket i översättningen) i ämnet, skriva skiten och faktiskt förstå vad det handlar om. Så nu förtjänar jag kopiösa mängder alkohol så jag kan glömma all skit jag lärt mig under terminen, varsågoda och bjud! ^^

Tack och hej /Daniel

P.S jag tänker aldrig skriva ett såhär långt blogginlägg igen, ni behöver inte vara oroliga! D.S

Frihet är ett fult ord för att påtvinga andra rättigheter dom inte vill ha. Eller åtminstone brukas det så av vissa regimer. "Frihets-hets" är något jag avskyr, det förekommer överallt nu för tiden. Själv skulle jag hellre vara hjärntvättat och lycklig än dissullisionerad, fri och deprimerad. Sen finns det ju såklart en gräns för hjärntvätt också, men religion t.ex. är en form av hjärntvätt jag gillar, åtminstone i en måttlig mängd. Frihet är också en form av hjärntvätt, och de "fria folken" utnyttjar inte hälften av de friheter de har. Förtryck är ju aldrig bra, men regler som säger att man inte får förtrycka andra begränsar ju också ens frihet. Egoism är det ultimata uttrycket för frihet, att göra precis vad man själv önskar jämnt. Men jag lever hellre i ett moraliskt samhälle än ett fritt. Vissa liberalister hävdar ju att moral och egosim går att kombinera, men då säger jag som Thomas Jefferson:

Self-interest, or rather self-love, or egoism, has been more plausibly substituted as the basis of morality. But I consider our relations with others as constituting the boundaries of morality. With ourselves, we stand on the ground of identity, not of relation, which last, requiring two subjects, excludes self-love confined to a single one. To ourselves, in strict language, we can owe no duties, obligation requiring also two parties. Self-love, therefore, is no part of morality. Indeed, it is exactly its opposite.

om ni undrar varför jag hetsar så mycket så beror det på att jag har debbaterat moral, frihet och ordet "staten" med Jocke i sex timmar! och så har jag moraltenta imorgon, men den är jag ju fri att skita i....

I skrivandets stund sitter jag på ett LAN hemma hos Petter, något jag inte gjort på mycket länge. LAN var något man sysslade med när man hade fritid, men när jag hörde att de var igång kunde jag inte låta bli. Det är så skönt att göra riktigt dumma saker ibland. För jag borde verkligen inte sitta och lana till långt in på natten, jag har tenta på måndag. Vem det än är som planerar vårt schema så måste den ha något emot oss, för det är en omöjlighet att klara alla de tentor de häller över oss. Bara den här veckan har vi tre, och sen en till nästa vecka. vanligtvis behöver man två veckors intensivt plugg för att klara EN tenta, nu får jag helgen på mig.

Men då kan man ju inte sitta och plugga som en idiot, det är ju inget kul. Självklart måste man lana lite istället. Men det är ju sånt som hör ungdommen till, även om jag nog börjar nära mig ungdommens höst...

För ett tag sedan, när jag låg och filosoferade (om jag nu låg ned det minns jag inte) så kom jag fram till något underligt och rätt skrämmande: Mina föräldrar umgås aldrig med sina vänner! och när jag säger aldrig så menar jag att de hörs på telefon ungefär en gång i månaden och säger att det vore kul att träffas någon dag.

När slutar man umgås med sina vänner?

Är det dagen man kommer hem från jobbet, helt slut, och inte orkar röra sig ur soffan på hela kvällen? Eller när man flyttat ihop och trivs bättre hemma med flickan än ute med grabbarna? (vissa av oss har ju redan hamnat där, eller hur Richard) eller kan det vara att man helt enkelt inte får någon fritid alls?

Det som känns mest troligt är att när man väl skaffat ungar så har man inte tid med vännerna lägre. Om det är så vet jag inte om jag vill ha några barn. Fast det vill jag egentligen, för de skulle bli så grymt snygga ungar! men ändå, priset man får betala känns lite väl högt. Jag älskar mina vänner och får jag inte träffa någon av dem på ett par dagar känner jag mig fruktansvärt ensam. Så hur ska man överleva vuxenlivet då? svaret blir nog mormor och morfar för mina ungar, jag har ju på tok för många föräldrar, ännu en fördel med att vara skiljsmässobarn! Fy fan, så jävla orättvist, mina ungar kommer få så sjukt mycket julklappar! varför är inte mina föräldrar skiljsmässobarn för? iofs så är mamma det, men morfars "nya" (alltså sen 30 år tillbaka minst) har jag aldrig fått några julklappar av... fusk. Livet är bra orättvist ibland, men jag fick åtminstone extra veckopeng ibland när jag var liten, för att jag sa att jag inte fått någon av mamma till pappa och tvärtom ^^.

Så om 15-20 år (tror jag nu, det kanske blir om fem) dumpar man skrikmaskinen hos mormor Åsa och drar på krogen med grabbarna, ännu ett världsproblem löst! sen var det det där med växthuseffekten.... hmmm

Jag älskar färdiga meddelanden, dom är så generellt artiga och positiva. Jag kanske inte alls vill välkommna alla som tittar in på den här sidan, tvärtom. NI ÄR INTE ALLS VÄLKOMMNA TILL DEN HÄR SKITGAMLA BLOGGEN! hade varit lite roligare, det tycker åtminstone jag.