Cardanai

Jag vet inte varför folk beter sig som de gör när de är på semester, men jag kan spekulera kring frågan. På något sätt spelar säkert avståndet från hemlandet roll, liksom det faktum att samhället i sig är främmande för besökaren. Trotts alla sådana förklaringar har jag svårt att förstå varför folk beter sig som svin bara för att de inte är på hemmaplan.

Svenskar är ju ökända på Mallorca och liknande semsterorter för att bete sig som svin, Grisfest är en term som skapats utifrån just detta fenomen. Här i Japan finns det ganska mycket rasism och folk tittar ofta snett på en bara för att man råkar vara vit. Det tror jag också är en orsak till beteendeförändringen, man blir lite som man blir behandlad. Tycker de att jag är en oborstad jävla invandrare som inte vet hut så ska jag väl inte göra dem besvikna? Nu är det iofs inte jag som beter mig som ett rövhål, även om jag gjorde det häromkvällen som jag skrev om i förra inlägget.

Anton, jag och Jimi var ute på stan ikväll, och som vanligt så ska de dricka bärs. Inget ont i det, jag dricker själv en hel del bärs även om jag inte riktigt är av samma kaliber som de två. Båda två är trevliga killar och det är inte så att de snetänder när de dricker eller spyr. Men när vi satt nere vid kanalen och snackade skit så träffade vi på två koreaner som var där på semester, och det första de börjar fråga ut dessa stackars turister om är Kim Jong ill och Nord korea. Dessutom ställer de samma frågor flera gånger, kastar ölburkar i floden och säger fuck och motherfucker i varannan mening. "käkar ni hundar?" kommer naturligtvis också upp, samt en massa generaliserande skitsnack om hur svenskar är, "svenska kvinnor har stora bröst, i sverige dricker alla öl varje dag, i sverige har vi ingen respekt för de äldre, vi skiter väl i dem fan osv."

Nu får jag det kanske att låta som jag är arg på dem, vilket jag egentligen inte är. Jag är mest förvånad över att lite öl och ett främmande land kan förändra folks beteende på det sättet, och att de själva lägger så lite vikt vid det. Vi blir sämre än vad vi är här, och bryr oss mindre om det. Det märks även på vårt utseende, jag går själv runt i foppatofflor och bakåtslickat hår, en frisyr som hör hemma på stureplan och bör också hållas i karantän på detta område om jag får säga vad jag tycker.


Det märks på hur vi snackar med varandra också, och hur vi ser på skolan. Alltomkring oss är annorlunda, och eftersom vi inte är delaktiga i det så bryr vi oss inte. En rätt trisst utveckling som jag hoppas jag kan komma ifrån så fort jag brytit igenom språkbarriären, men vi får väl se. Liksom vi svenskar är så mycket mer än storbystade blonda kvinnor och män som super varje dag så har nog japan mycket mer att erbjuda för den som verkligen engagerar sig i samhället och lär känna folk på en djupare nivå än random folk som man skålar med under en kväll för att sedan aldrig träffa dem igen...

på Olofs begäran skall jag inte skriva längre, och dessutom lägga in en bild. Jag hoppas du blir nöjd tjockis!

Ännu en bakismorgon framför datorn. Så många har det ju inte blivit, mina bakismornar brukar spenderas i total ånget på en hård madrass som just nu befinner sig tre meter ovanför mitt huvud, på loftet. Att istället sitta i en garderob och må dåligt känns ändå som en liten förbättring, då förstår ni hur skit allting är.

Men snart ska jag komma ut ur garderoben, har sjuuuka cravings för en cc lemon, värdens godaste läsk. Med asmycket C vitamin, så den är praktiskt taget nyttig för kroppen! FAN jag måste ha en nu, fortsätter inlägget senare.

TILLBAKA: Det är skitvarmt ute, kanske 23-24 grader i skuggan och att hitta skugga är i sig ett projekt. Tur att man har en garderob att sitta i, dit solen inte når. Som ni kanske har märkt så är solsken inte bakfyllans bästa vän.  Hur som helst, dags att komma till saken: Det har hänt en del sen jag bloggade sist.

Skolan är densamma som den alltid har varit, vi behandlas fortfarande som småbarn. Vad som gjorde mig riktigt förbannad igår var att två minuter innan vi slutar för dagen så rusar en av våra lärare in i klassrummet (inte den som höll i lektionen alltså) och formligen spyr ur sig läxor som vi skall göra till efter nästa vecka. Vi ska nämligen vara lediga under nästa vecka, det är en festlighet för att fira sommaren tror jag och den kallas "Golden week". De vill alltså att vi ska sitta inne och plugga under hela vår ledighet, tack som fan för den! lärarjävel var verkligen tvungen att överdöda det också, vi fick ett helt häfte om kanji som de förväntar sig att vi ska kunna nästa vecka. nåja, jag fick aif använda mitt nya favoritord när jag whinade om det. Tur att man inte är bitter iaf.

Sen var jag ju på roadtrip med Jimi, Anton, Sachi (148 oure japan) och hennes fula kompis. Att hon är kortare än Lollo är skitkewl, att hennes kompis är precis lika kort och ser ut som en häst i ansiktet är fuckin' helarious. "It's funny because its true" som Fredrik skulle sagt. Sachi är i vilket fall som helst jävligt trevlig, även om hon envisas med att försöka snacka japanska med mig fast hon vet vid det här laget att jag inte fattar ett skit. Hon har dessutom egen bil som vi glider runt i då och då, men för den här tripen hade hon kallat in kavalleriet i form av hennes brorsas gula Volvokopia. I detta monster till bil rusade vi fram, på smågator och motorvägar. Att använda bilens inbyggda GPS var tydligen alltför problematiskt för de små damerna, så de stannade istället och frågade om vägen då och då, men fram kom vi tillslut.

Stället vi reste till var någon form av kurort uppe i bergen, med världens skummaste hotel. Bilder finns på facebook, alla husen ser ut som små durkslag någon slängt upp-å-ned. Eller som Tatooine i Starwars. Kalle har ju varit på inspelningsplatsen, så han vet. Rummen var iaf mycket bekväma och pyamasarna fett heta. Det finns det också bilder på på facebook. Efter en hel del dricka så sov vi ett par timmar, innan energiknippet Sachi körde upp oss. Det går bortom mitt förstånd hur hon orkar vara pigg och glad klockan 07:30 efter en natts supande och kanske 3-4 timmars sömn.

Hur som helst så blev vi vidare till On-sen (stavning?), vilket är mineralberikat vatten i små poler. Det var jävligt nice, men duscharna skållade huden på en, och det fanns ingen som helst möjlighet att sänka temperaturen.  I en av bassängerna, den absolut varmaste var det någon form av svavel, som gjorde oss helt yra när vi väl kom därifrån. Efter källor och frukost (återigen, se facebook, om ni vill ha en helhetsbild så borde ni ha två fönster öppna samtidigt och kolla in bilderna medan ni läser, lite som en såndär kassetbok man hade när man var liten) gav vi oss iväg till Djurparken Cuddly Dominion (ett namn som Manowar skulle slakta brutalt med motorsåg om de såg det) och tittade på djur i bur. Björnarna var rätt fräna, men det var deras lukt också, så vi stannade inte där alltför länge. Intressant kuriosa: Det är tillåtet att mata djuren i Japan, och de säljer djurmat överallt. detta leder till att djuren är experter på att tigga och se söta ut, men bara om det vankas mat. björnarna t.ex. kunde "be" om mat genom att lyfta ramarna över huvudet och nicka, det såg rätt komiskt ut.

Efter att ha gått runt och tittat på diverse störda djur hittade vi en struts som gick lös och åtminstone jag har sett dude where's my car tillräckligt många gånger för att bli lite skraj, men den visade sig vara vänligt sinnad och jimi klappade den t.om på halsen. Jag föredrog det ASFETA marsvinet, och det gjorde hatten också. (Se FB/dags att vända blad)
Sen var vi tvungna att titta på en show med en apa och en hund som var kända från TV. Den sög. Inte lite heller, för att citera Johannes Brost så sög den: "metervis med kuk". Hunden lyfte på tassen en gång, men det var också allt. Tydligen så brukar hunden ha en ryggsäck på sig som apan lägger saker i när de är på tv, så han måste vara oerhört begåvad, och ful var han också. eeeekkkliga hundjävel.

Efter showen var det dags att käka lunch, så vi drog tillbaka till hotellet och käkade på en av dess många restauranger, kallas Aso milk farm. Ett tips: käka aldrig på ett ställe som heter något med röv-mjölk, det är inte gott. (se FB, Fiskrullen) Lätt illamående och totalt slutkörda påbörjade vi hemresan. För att göra livet ännu lite bättre så envisades Jimi med att visa att japanerna inte förstår sig på ironi. Detta gjorde han genom att, mycket ironiskt, förklara sin enorma beundran för Jean Paul, vilket resulterade i att vi blev tvungna att lyssa två varv på hans greatest hits-samling på hög volym. Tack för den Jimi, tack som fan! (vi har lärt de andra i min klass+en lärare att "arigatou" på svenska blir "tack som fan!", så de säger det hela tiden)

Det var den resan det! mycket kul, mycket att se och mycket att skratta åt. Japanernas felstavningar av engelskan är alltid underhållande, jag kommer ta kort på allt jag ser. En blivande klassiker är "breast heeding room"  (dags att vända blad).

Den här resan företog vi oss alltså tis-ons. Efter det tänkte jag att: "nu ska jag ta det lungt ett tag". Det höll till igår, fre.Då fick vi för oss att köpa ett sexpack och sätta oss i parken, det var varmt ute och solen sken så det kändes som en bra idé. Problem nr 1: den godaste (!) och billigaste ölen var 7.0or. Så vi drog ett par öl, käkade lite och lyssnade på musik. Utgång lät efter 6 öl som en fantatisk idé precis som det brukar göra, det var bara Marcus som bangade, något som jag avundas honom en  hel del i skrivandets stund. Men utgång blev det, Till den bar som vi familjärt börjat kalla för "Glada kuken" eller helt enkelt "kuken". Ex. "Marcus, häng med till kuken ikväll, det kommer bli skitkul!". Anledningen till detta något vulgära smeknamn är att stället heter "Happy Cock" vilket då ska syfta på en tupp som finns på deras logga. Det finns nog ingen, inte ens bland japanerna, som inte fattar vad "Cock" egentligen betyder, men likförbannat så heter stället så.

Eftersom det bara kostar 3000yen för ett "drick-hur-mycket-du-vill-hela-jävla-natten-lång"-pass medan drinkarna i sig kostar en 6- till 700 så ligger det nu ett avklippt sådant armband på min micro.Det är också anledningen till en hel uppsjö av dumma grejer som hände någon gång efter klockan 3 inatt, varav jag säkert bara minns toppen på isberget. Hur som helst så tappade vi bort Anton någonstans inne på glada kuken, och jag och Jimi fick den då så självklara idén att avsluta kvällen med lite kareoke. Väl där kommer jag på att jag är på tok för full för att sjunga, men precis lagom full för att baila ut via brandtrappan och en assmal gränd för att sedan klättra över ett högt staket i metall och kuta därifrån. Jag presenterar min plan för Jimi som raskt håller med om att det låter som en bra idé (!) och så beger vi oss. Förutom en del skrubbsår så klarade vi oss helskinnade vilket mest känns som tur. Skrattandes som små barn på E ragglade vi hemmåt och påvägen hittade vi en gatumusikant vid namn Charlie som var väldigt duktig (jag hoppas han var det, men i vårt tillstånd är jag inte säker på om vi kunde avgöra det). Jag slänge till honom lite småmynt och sen sjöng vi en stund med honom. På något sätt lyckas Jimi få fram att vi gärna vill starta ett band med honom och nu har vi hans nummer.

Efter säkert en timmes musicirande av yppersta kvalitet traskade vi hemmåt igen,  och någonstans påvägen hittade vi en olåst cykel. Den här cykeln ligger nu på botten av kanalen, vilket jag skäms rätt hårt för. Det var jävligt onödigt men just då kändes det som en skitkul grej. Att det dessutom är 1 000 000 Yen i böter på att cykla full i Japan (c:a 90 000 kr) hade vi lyckats glömma bort, och jag är oerhört tacksam för att vi cyklade på smågator och att ingen polis stoppade oss.  Mer än så kommer jag inte ihåg, men i min bakisångest så känns det som om hela gårdagen var ett stort misstag och jag vet inte riktigt om jag vågar visa mig utanför garderoben igen. (youtube: "the botten is nådd" gav mig lite tröst)

Det var allt jag hade att komma med idag, men det var ju också en hel del. Man blir produktiv av att må dåligt ibland... Så nu måste jag gå återgå till att må skit, vi hörs!

Hej alla trogna läsare! (nåja, det finns väl inte så mycket att vara en trogen läsare till) Som Lancia påpekade häromdagen så är jag "sjukt kass på att blogga", och det är anledningen till att sidan uppdateras så sällan. Jag är helt enkelt för dålig. Med det menar jag då inte kvaliteten på innläggen, och jag hoppas att inte Lancia gjorde det heller (fast man vet ju aldirg med henne) utan kvantiteten och regelbundenheten. Som ni kanske har märkt kan det ibland gå nästan en månad utan att det händer något här, och ibland kommer det något nytt nästan varje dag (nåja, det kanske aldrig har hänt mer än två dagar i rad).

Hur som helst så ska jag försöka bli bättre på att blogga, både vad det gäller kvantitet och kvalitet. Att jag stavar som en ordblind lågstadieelev på crack får ni däremot stå ut med, det är en obotlig åkomma. Nå, tillbaka till framtiden! (dvs här för eran del)

Idag var min andra dag i skolan och den skiljde sig inte mycket från den första. Jag har en misstanke om att mycket kommer gå i samma spår framöver, vilket känns lite jobbigt med tanke på hur undervisningen går till. Under första dagen fick vi leka namnlekar, sjunga bokstavsramsor och kasta pappersbollar till varandra. Idag slapp vi förvisso namnlekarna och bollkastandet men dagen började med att "fröken" sjöng en morgonsång för att hon var så glad idag. Det var samma fröken som senare gick runt som en "rond-flicka" (ni vet en såndär lättklädd brud som har till enda uppgift att le stort och hålla upp en skylt med en siffra på mellan omgångarna i en boxningsmatch) och log med bilder på olika saker, såsom persikor, hundar och diverse kroppsdelar. samtidigt som hon gjorde det sa hon vad dessa hette på japanska och vi skev ned det på små lappar. Sen fick vi skriva lite på tavlan också, för det är ju alltid spännande.

Jag vet inte vad som händer imorgon, men behöver vi sjunga morgonsång så står jag inte ut! nästa vecka ska vi ha trafikundervisning också, vilket vi redan haft en gång tidigare efter invigningsceremonin, och lära oss vad ett de olika färgerna på trafikljusen betyder, och att cykelbanan är till höger, att man måste ha lyse på cyklarna efter 10 osv...

Att bli behandlad som en föreskole-elev är väldigt irriterande, men det är inte så mycket att göra åt. Särskilt inte som vi får betyg i uppförande, och det är oupfostrat att ifrågasätta. Sån tur är är vi ju ett par svenskar som kan skratta åt det tillsammans, annars tror jag inte det hade fungerat alls. vi fyra, Marcus, Anton, Jimi och jag umgås på rasterna och garvar rätt mycket, många av de andra eleverna är rätt komiska. Kineserna till exempel, som springer runt på rasterna och försöker hoppsparka varandra. Eller vissa av Taiwaneserna och kineserna som är skitduktiga på att skriva japanska, men inte kan uttala de absolut enklaste bokstavskombinationerna rätt. Ra ri ru re ro och Na ni nu ne no låter precis likadant när de säger dem, och ta chi tsu te to verkar de också ha problem med.

Utöver skolan så har vi käkat på Hoto Moto (vilket verkar betyda Varmt och Mycket, lite som Snabbt och Gott fast annorlunda) som gör väldig god mat till billiga priser. Den enda haken är att det inte finns några sittplatser, så man tvingas sitta utomhus på någon parkbänk och bli utstirrad av Japaner som tycker man är en jävla gaijin (jävla utlänning).

Eftersom jag tillhör den absolut sämsta av nybörjarklasserna så har jag inte fått några läxor ännu, vilket är grymt skönt. Däremot sitter jag och pluggar på egen hand varje kväll, för trotts att de använder något tveksamma undervisningsmetoder så går det i en rasande fart, vi har på två dagar gått igenom hela första alfabetet och jobbar nu med specialtecken till det (alltså mer än 50 olika tecken+variationer).

Dags för mig att dricka lite mer vatten, vädret är inte nådigt varken när solen skiner eller när det är molnigt... Sayonara så hörs vi i framtiden, nästa gång jag lyckas komma över att jag är så kass på att blogga!

Just nu, i skrivandets stund sitter jag och mår skit på lofttet i min 17kvadrat stora lägenhet i ett distrikt av Fukuoka som heter Chimizu. Stavningen på det där sista är jag inte säker på, men skit samma. Anledningen till att jag mår skit är att jag har haft en av de värsta bakisdagarna någonsin. inte den absolut värsta, men lätt top 10.

Och anledningen till det är att jag var ute med Jimi och två av de tre andra svenskarna som går på skolan, Marcus och Anton. Vi gick hade bestämt träff mitt på stan vid 22-tiden igår och möttes utanför ett gigantiskt varuhus i stil med IKEA som ligger mitt i centrum. När vi väl hittat varandra drog vi iväg mot Canal City, stans red light district för Anton hade hört att det fanns bra klubbar där. dessa klubbar var dock inte lätta att urskilja bland alla horhus, strippklubbar och hostess bars, så efter att ha knallat runt i en halvtimme eller så vände vi om igen för att söka efter en bar där man kunde få käk också.

 Hur kan det vara så svårt att hitta en klubb kanske någon undrar nu, men det är betydligt knepigare än det är i Sverige, inget ligger nämligen på gatuplan. Det enda sättet att se hur klubbarna ser ut är att kolla på skyltar i hissen upp eller gå in på ställena. och hissen ger ingen indikation heller, du kan hitta en mycket exklusiv "members only" klubb genom att åka i en sunk-his från 70-talet med smutsig spegel. Men det är väl bara att fråga någon då? hah! om det vore så lätt hade vi klubbat natten lång redan första kvällen. Det där med engelska är tydligen inte något som japanerna fäst så stort intresse vid, i alla fall inte utanför Tokyo. Och eftersom våran japanska är minst sagt bristfällig, särskilt min egen, så går man runt som en lallande dåre och springer upp och ned i trappuppgångar i ett desperat försök att hitta ett juste ställe att supa på.

Tillslut blev vi så trötta på skiten att vi drog tillbaka till ett ställe vi var på samma dag vi kom, men där hade de inte nomihodai efter klockan 1, och då var klockan 20 i.  Nomihodai är alltså en affärsidé som känns minst sagt tveksam om man kommer utifrån, men som uppenbarligen fungerar i Japan. Det bygger på att du får supa så mycket du vill under en viss tidsperiod för ett fast pris. På de flesta ställen ingår det mat också, en massa olika rätter som jag misstänker mest slängs fram för att distrahera en från drickandet. Kan ni tänker er hur vi som svenskar reagerar på en sånn grej? "ni får dricka hur mycket ni vill i 90 minuter från och med nu" = om exakt 90 minuter kommer jag vara aspackad!

Som ni kanske anar hittade vi ett ställe som fortfarande hade Nomihodai och betalade väl en sådär 250 svenska kronor för 5 maträtter, 6 bärs, en flaska sake och ett okänt antal drinkar var. Man KAN ju betala per bärs, men då kostar ungefär 500 yen, vilket är cirkus 40 svenska kronor. Ett sexpack bira på snabbköpet kostar 1680 Yen, och nomihodai kan man få för 2500. Valet känns inte så svårt som svensk, men för japanerna som bara tål 3-4 öl så förstår jag att ett sexpack kan vara värt pengarna. Hur som helst så slutade utekvällen på ett kareokeplace (som också har nomihodai) och sådär runt 6-7 på morgonen kom jag hemcyklandes, aprak och trött som fan.

Det är också en sak man märker här, staden sover aldrig. Det finns allt från frisörsalonger och tvättomaterställen till mataffärer som har öppet dygnet runt, och minst en 7-11 per kvarter med samma öppettider. dessutom står det läskautomater överallt, vi har två bara utanför huset, och på gaveln finns ytterligare en. Varför de inte blir sönderslagna är ett mysterium för oss vandaler, men så är det.

Allting är annorlunda här, alltifrån övergångställen som spelar musik när man ska gå, till taxibilar vars dörrar öppnas och stängs automatiskt. Jag har inte vant mig alls, trotts att jag varit här nästan en vecka. Varje dag hittar man någon ny sjuk grej som man inte riktigt kan smälta. Mitt kök till exempel innehåller en platta och en vask. inga skåp, ingen bänkyta, ingen ugn, ingenting! alla käkar ute, och hemmafest är ett totalt okänt koncept. inte ens efter jobbet går man hem, då finns arkadhallarna och "relaxcentren" eller om man är åt det mer desperatahållet, horhusen. I japan spelar även medelåldersmänniskor på spelhallarna, även om de mest håller sig till patchenko (hur fan man nu stavar det) som för mig är helt obegripligt. Ljudnivån på de ställena är astronomisk, tänk er att en jätte häller ut 40 miljoner stålkulor konstant och låter dem rassla genom en snitslad bana av metalstavar samtidigt som blippande ljud och helgalen musik hörs ännu högre. Helt obegriplig, det är vad det är.

Jag och Jimi har dock inte legat på latsidan, trotts språksvårigheterna och baksmällan. Idag cyklade vi in till centrum (20 mins cykeltur längs en enda spikrak väg) och införskaffade en riskokare och en fläkt. det är rätt ordentligt varmt här på loftet kan jag lova, det ligger direkt under plåttaket och isolering är ett främmande koncept för japanerna. Överhuvudtaget så bor alla jävligt trångt och sunkigt, men som jag sa tidigare så är ju ingen hemma någonsin så det spelar väl ingen roll för dem antar jag.

Men nu är det dags för mig att sova, jag hoppas det blir en bättre dag imorgon, och att solen tittar fram. jag har köpt en skitsexig regnrock men är inte så sugen på att behöva använda den. Bild finns på Jimis resdagbok, han heter Rathan där för er som är intresserade. Själv har jag inte skaffat någon ännu, jag nöjer mig med att lägga upp bilder på facebook och gnälla av mig här.

Detta var inte ett särskilt heltäckande inlägg, men det blev ju tillräckligt långt ändå, så håll till godo. nästa gång kanske jag lättar upp läsningen med en bild eller två, men idag orkar jag inte anstränga mig mer än såhär.

natti natti! (klockan är nu 01:45 här,  i sverige är den 18:45

Då var det dags igen! Allas vårt troll har tagit sig tid att svara på ett mail! det är ganska spektakulärt egentligen, tänk om han bara var lika bra på att skriva artiklar som att skriva mail, då hade jag inte behövt skriva någon insändare... fast å andra sidan kanske det finns en förklaring till varför han är så begåvad på just det området, övning ger ju färdighet. Det är fatiskt ganska troligt att stackars Mats Granberg har hamnat i en ond spiral, där han får så mycket klagomail att han inte har tid över till att skriva bra artiklar, vilket genererar ytterligare klagomål osv. En egen liten fissionsprocess, ni vet en sånn kedjereaktion som får en atombomb att explodera.

Jag håller på att skriva en essä om atombombens tillkommstprocess, och nu har jag en samtida referens. Mats Granberg har återuptäckt fissionen genom sitt journalistiska arbete... helt fantastiskt. om man bara kunde utnyttja den frigjorda energin skulle vi kunna lösa energifrågan på direkten.

Nog talat om detta! jag har som sagt fått ett kortfattat och koncist svar på min insändare, som jag i sin tur har svarat på (både för att hålla igång fissionsprocessen men också för att det han skriver är så dummt och i vissa fall rentav felaktigt). Eftersom jag inte vill förfalska några uppgifter återger jag korrespondansen såsom den såg ut sist jag skickade mitt svar, och därför vill jag varna för en del klumpiga formuleringar och eventuella stavfel.

Hej Daniel!

Några rader bara för att bemöta din kritik.

Hej Mats. ja, som du märkte blev jag förbannad av din artikel. jag tyckte den var slarvigt gjord och onödigt hård mot en debuterande konstnär. När det gäller bokrecensioner är det praxis att man har överseende om det är en nyutgiven författare, och det borde gälla inom konstvärlden också. Några svar på dina bemötanden av min kritik.

1.   Kritiker brukar inte intervjua konstnärer när de recenserar deras konst. Konstnären får tala genom sin konst.

I en recension brukar det ingå ett avsnitt om skaparen till det man recenserar, oavsett om det är en bok eller en utställning. Något sådant avsnitt finns inte i din artikel. Om nu konstnären bara tillåts tala genom sin konst så borde man väl vara säker på att man hör rätt som recensent? sen kan man naturligtvis göra en egen tolkning, inget fel i det.
 

2.       Om man ställer ut konst offentligt får man räkna med offentlig kritik. Annars ska man inte ställa ut alls.

 Naturligtvis måste man "lämna ifrån sig" de verk man väljer att ställa ut och tåla att de kritiseras offentligt. Däremot bör man som kritiker ta hänsyn till den tid som konstnären och utställaren lagt ned, och därför offra mer än ett par minuter åt sitt arbete, som man faktiskt får betalt för. Sen hör det till god sed att faktiskt presentera sig när man besöker en utställning, och fråga om lov innan man fotograferar någons bilder.

dessutom bör man få utstå samma kritik som journalist, särskilt om man är erfaren. Därför vore det bra om min insändare publicerades.

3.       Sedan gör vi olika tolkningar av verken, men jag vänder mig emot att man inte ska se verken med "vår tids glasögon". Konstverken är gjorda i vår tid, de ställs ut i vår tid och det var en händelse som såg ut som en tanke att vernissagen ägde rum just på den internationella kvinnodagen. Att jag gör en kritisk reflektion med anledning av det är väl inte så konstigt.

Att se på fantasykonst, eller sagoinspirerad konst med "vår tids glasögon" är inget fel, men man bör också minnas den tradition de tillhör. Om man inte kan skapa fritt utan att bli anklagad för att arbeta med stereotypa könsroller så blir det svårt att ägna sig åt en genre som i mångt och mycket ÄR stereotyp. Om man nu skall ta upp den internationella kvinnodagen bör man kanske lägga fokus på att en ung, kvinnlig och tidigare outställd konstnär får ha en helt egen utställning just den här dagen. 

Jag tror inte du har särskilt mycket koll på varken troll, sagor eller fantasy. Om du hade haft det så kanske du hade förstått utställningen bättre. Den traditionella symboliken kring dödskallar, memento mori, tar du inte heller upp. den skulle kunnas ses som en konstrast till de uråldriga trollen, istället för att se dessa som mördiska och förtryckande mansgestalter. Näcken som är en traditionell manlig sagogestalt är både vacker och grym, men han är inte elak. Han är en spegling av naturens egna krafter, och det är trollen med. Men om näcken står för det forsande vattnet är trollen urberget och mossan. jag vet inte om du uppfattar naturfenomen som elaka, men det gör inte jag. John Bauers troll är inte heller onda, och som du i slutet påpekar kanske Anderstedts troll och Bauers inte är så olika ändå.
   

4.       Och att just den kritiken verkar vara så känslig att den vållar sådan vrede, tyder kanske ändå på att jag såg något som var värt att säga.

Att den vållade vrede borde vid det här laget vara uppenbart, men det som väckte min vrede var ytligheten, slarvet och ointresset för själva utställningen, inte att du ogillade Anderstedts konst. Du får ju betalt för att lägga fram dina åsikter och även om jag inte håller med dig så väcker de inga vredeskänslor hos mig.

Mats Granberg, kulturredaktör Norrköpings Tidningar

Daniel Ström

Så ser det alltså ut i dagsläget, nu är et bara att hoppas på ännu en stegring i processen, och personligen skulle jag bli besviken om det inte slutar med en explosion.

Idag blev jag riktigt upprörd över något jag läste för första gången på länge. Jag brykar inte bry mig så mycket om vad jag läser och inte engagera mig personligen särskilt ofta, men i det här fallet hade jag svårt att låta bli. Det jag läste var en artikel på NT.se (en sida som för övrigt producerar pinsamt dålig journalistik, fullproppad med stavfel och andra våldtäkter på det svenska språket) som handlade om en konstutställning jag besökte här om dagen. Det är inte heller något jag gör ofta, men det var ett intressant tema och en ung tjej som skapare. Artikeln hittar ni på den här länken: http://www.nt.se/kultur/artikel.aspx?articleid=4927453

Efter att ha läst den blev jag som sagt förbannad på riktigt och fick lite av det där "jävlar-anama" i mig, sånt som hör hemma i Tintin tidningar eller svenska filmer från 50-talet. resultatet blev en debattartikel som jag precis mailat iväg till NT:s redaktion och som troligen aldrig kommer publiceras. Därför lägger jag upp den här, till min egen något blygsammare publik än NT:s.

Om Troll som journalister

Efter att ha läst artikeln "Inget nytt med Anderstedts Elaka Troll" på NT.se väcktes mitt intresse. Inte på grund utav dess innehåll, utan att någon med så lite förkunskap och förarbete har mage att skriva något sådant. Journalisten i fråga, Mats Granberg, har inte ens bemödat sig att fråga konstnären själv om verken, trots att hon fanns tillgänglig och säkerligen varit villiga att ställa upp på en intervju (hon svarade glatt på mina frågor när jag var där). Att dessutom fumligt försöka sig på att tolka verken i genusperspektiv med anledning av den internationella kvinnodagen kräver en stor portion av antingen mod eller dumdristighet. Den mytologiska sagovärld där troll, jättar, skogsrån och andra sagoväsen återfinns bör inte ses med vår tids glasögon. Att avbilda en sagovärld med genusperspektiv skulle möjligen vara intressant som experiment, men det är inte något som hör hemma där.

Vad beträffar originalitet så är något som länge varit överskattat och ses ofta som en kvalitet i sig. Jag ställer mig frågan varför skulle något nyskapande automatiskt vara bättre? I den postmoderna världen är det mesta redan gjort, och att förlora sin konstnärliga skärpa i jakten på något unikt är en farlig fälla.

Emma Anderstedt har valt att skapa konst som hon själv finner fängslande, och det märks tydligt när man besöker hennes utställning. När jag själv var där fanns ingen kolsyre-is kvar men den trolska stämningen fanns definitivt där, och återfanns både i ljud och i bild. I flera av verken, som Mats Granberg inte tar upp i sin recension, återfinns en stillsam sagovärld som har förmågan att fånga betraktaren. Trollen är inte alls illvilliga. De är uråldriga, sömniga jättar, som nattetid vandrar genom skog och mark.  Då tänker jag särskilt på "Jätten som tog månen" och "vinternatt".

Om du nu, Mats Granberg, är så fäst vid originalitet frågar jag mig varför din artikel är så stereotyp och ytlig. Jag tror personligen att John Bauers dumma och fumliga troll hade kunnat skriva något bättre.

/Daniel Ström, Konststuderande vid Linköpings Universitet

Det borde få det att svida i öronen på honom, jag tror inte ens Lollo kunde skrivit den argare

Vem saknar inte den friska luften, de gröna skogarna och framförallt lugnet på landet. om man dessutom kan befinna sig inom sex mils omkrest från 3 olika flygplatser (för man vill ju helst ha lite valmöjligheter när det gäller flyget) så är paradiset nära. Att paradiset skulle heta Långträsk och vara beläget i Norrland var det nog inte många som var beredda på. Men nu är det så iallafall! där finns alltifrån bredband (sedan 2004) till fiskevatten.

orten erbjuder även många andra charmerande inslag, som till exempel en mobbingfri skola (med elever), en lanthandel som inte bara säljer varor utan även sig själv och mycket, mycket mer. Nåja, kanske inte så mycket mer, men lite till finns det nog..
 

Hur som helst så finns all den information som jag nämnt här och lite till som kanske kan vara värt att nämna i rätt sammanhang nedtecknad på en hypermodern hemsida av topklass. (kära 92, vart tog du vägen?)

www.langtrask.com är sidan som gäller, hela dagen. man kan även få den som startsida, men man måste ordna det själv. dock har de skrivit ut en händig beskrivning på hur detta kan åstadkommas, om man använder internet explorer 0.1 beta.

 Nu kan man ju tycka att denna adress snarare låter som en guide till hur långt man måste gå för att sälja knark, men så är alltså inte fallet, någon knarkförsälning verkar inte förekomma på orten, åtminstone inte på ytan... men visst låter det lite skummt med en mobbingfri skola? det kanske har sina orsaker...

Det var allt för den här gången, nu skall jag spana in gästboken, eller kanske kolla vad som "hänt i byn" de senaste 20 minuterna. Fast med tanke på antalet underrubriker i denna kategori, delat på den tid som händelserna spänner över (tidigt 50-tal till idag) så är mina utsikersatt finna någon nyhet inte särskilt stora.

Emo är iväg till Skövde och jag valde att skippa öldrickandet den här fredagen. Hon kommer hem först på måndag, så jag ska vara själv hela helgen. Det känns.... underligt. Ibland längtar jag verkligen efter att vara för mig själv, att få ro att tänka, skriva och göra allt det där man inte tar sig tid till annars.

Men när man väl sitter där, ensam, i en lägenhet som är till för två är det inte alls så mysigt som man tänkt sig. Det är för tyst, för kallt och alldeles för mycket disk! Helt plötsligt kommer man ihåg varför man alltid tankade så mycket musik för i världen. Jag tror, helt ärligt, att jag inte tankat mer än 20-30 låtar sen jag och Emo flyttade ihop. Det är bara i tystnaden jag behöver musik, om det inte är fest då förståss.

Kvällens blogg har egentligen inget tema, men jag ville inte sätta mig framför tv:n eller spela wow. Jag ville göra någonting, eller snarare få någonting gjort. Till exempel lite städning eller plugg, men jag vet inte vart jag ska börja. Disken är överallt och uppsatsen jag ska skriva saknar... fokus. Den måste riktas tydligare om jag ska börja jobba på allvar med den, och tiden rinner iväg. den 18 december ska den vara inlämnad, och då ska jag ha skrivit c:a 60 sidor. nu har jag 6, och det är sen vi började i september.

Och naturligtvis är det just när man är ensam som man börjar tänka på hur mycket det är som man borde ha gjort, men det får en inte att göra det. Min aikidotränare har en bild på insidan av sin ytterdörr som jag gillar. Han tittar på den varje dag innan han går hemmifrån, och jag har den som skrivbordsunderlägg men den verkar inte ha samma effekt för mig som för honom.
                                                          
I helgen blir det riva väggar i nya dojon, från 09:00-16 så det kan ju vara därför jag känner mig lite trött också. Men mest är det nog bördan av saker som måste göras, men som inte görs. Det väger tyngre än man tror. Snart får det vara nog med plugg för ett tag känns det som, eller åtminstone lite variation. Japan känns alldeles för långt borta, det ska bli skönt att komma iväg!

Själv minns jag inte så mycket av kvällen, men vi andra får väl kompletera med de bitar som saknas ur pusslet. Kvällens början är iaf inte så dimmig, den började som alla våra fester gör: med att vänta på att folk ska dyka upp.  40 minuter efter utsatt tid börjar också folk dyka upp och ölspelet kunde börja. Det fanns bara ett problem: de var inte tillräckligt heta ELLER coola för att få spela med mig. Vissa var det ena men inte det andra och stackars Jimmi råkade svara att han var varken eller.

Denna brist hos mina medmänniskor såg jag till att åtgärda på bästa möjliga sätt: var de inte tillräckligt coola fick de en iskall jäger och var de inte tillräckligt heta fick de en shot rom och varm oboy. Efter det var det bara att köra igång. Naturligtvis kom det en hel del klunkar min väg och som den rutinerade flaskdrickare jag är blev klunkarna allt mindre och pauserna allt längre tills första omgången var över.

Då var det dags att bli ännu hetare och coolare med nästa omgång gäster. Det är efter det här som minnet börjar svika, men om jag minns rätt så gick nykteristerna hem med vad som skulle kunna vara lätt nedlåtande flin på läpparna medan vi andra stod och shottade i köket. Det blev lite tjafs också men det löste sig snabbt och drickandet fortsatte i rasande fart.

Även Kalle dök upp, (!) som vanligt den finaste av gäster (och därför den senaste). Det absolut finaste med Kalle, förutom hans vinnande sätt och snygga kropp är, som han själv uttryckte det på msn inatt någon gång kring 04:12, när han precis kommit hem från festen: "ag är så jävla bra på att ta ifatt fylla numera. jag är nästan så bra så att det är tragiskt! fyafan".

I slutet av kvällen, då de som inte var riktigt lika coola och heta som vi andra sollats bort har jag för mig att det blev riktigt bögigt. Gittarren kom fram och lukas satt och drägglade över bard som spelade diverse komplicerade låtar och klagade på att han var för full för att kunna spela, Jag och kalle satt och disskuterade livet efter döden och andra saker som har med religion att göra och böghögar bildades, både i soffan och på golvet.

Vid det här laget fick Emo nog och sa till på skarpen, hon hade gått och lagt sig en timme tidigare och hade av någon mystiskt anledning haft svårt att sova. Sakta men säkert gick det väl upp för folk att det var dags och gå hem och tur var väl det för de där böghögarna vet man aldrig vart det kunnat sluta annars.

Det är ungerfär allt jag minns, förutom Petters fantastiska rekordförsök till Guiness rekordbok:
                                                                   
Om jag inte minns fel är det 16 st han lyckats trycka in i käften på tvären. Minst sagt imponerande! Nästan lika imponerande är mängden shots vi hällde i oss, det är max 20cl kvar i den literflaska jäger som var full i början av kvällen och romflaskan av samma storlek är i stort sätt tom den med. Bra jobbat grabbar! och tjejer även om det kändes som att Linn och Anja inte stod för lika stor del av supandet som oss andra.

Kommentera gärna om det är något underhållande som jag missat!

Mvh
Danne

Jag minns inte ens sist jag satt här och försökte knåpa ihop något läsvärt, men ni som kollar bloggen sporadiskt har säkert blivit besvikna åtminstone de senaste 3 månaderna. De senaste veckorna har jag dock tänkt ta mig i kragen och har sakta men säkert, mestadels medan jag dushar, kommit fram till en någorlunda seriös text som jag tänkt publicera här. Nu har allt detta dush-filosoferande varit i onödan, för igår hade Anton födelsedagsparty och det var så pass oseriöst att jag måste skriva om det istället. otur kompis!

För det första kan det vara värt att gå igenom antons förberedelser, de är helt klart minnesvärda! Anton gillar ju brudar, av alla storlekar, och tyckte det skulle vara kul om det för en gångs skull kom fler än tre tjejer till en fest med gänget. Sakt och gjort, Anton ger sig ut på en quest att få tag i alla brudar han ens kännt lukten av sen han var 16. hundratals pinsamma telefonsamtal och ett antal timmars lunarstorm surfande senare har vi resultatet: Två tjejer dyker upp. (dessa två blev, i tur och ordning, ockuperade av Petter i ett hörn under hela kvällen)

Sen skulle det ha blivit tårta men på något mystiskt sätt bidde det ingen tårta, det bidde bål istället, och vilken bål det var! Eldorado juice har aldrig smakat bättre, i kombination med coctailbär och vitt lådvin blev det en delikat fördrink som, till min stora besvikelse, tog slut redan i början av kvällen.

lyckligtvis resulterade båldrickandet i att alla blev lite gladare och lite klumpigare än de var innan och snart var dansandet igång. I köket snackades det emo-grejer och i vardagsrumme hoppade folk från soffa till soffa och vrålade på Grease-låtar. Jag, Lollo och Lancia som stod i hallen och därför inte förskonades någon av dessa aktiviteter, så vi slängde in handduken och tog en välbehövlig paus från allt.

Vi lämnade av Lancia vid hennes bil och hon drog vidare mot Dubai, med den beresta Hatten som ända sällskap. Jag och Lollo gick åt andra hållet för att möte Tobbe och sen drog vi med honom till festen som, om möjligt urartat ännu mer. Minna hade på något sätt lyckats bli vättskrämd för Piere, som helt klart var den populäraste killen på festen. Hon låg och kröp på köksgolvet och försökte gömma sig under bordet, med ett krampaktigt tag om Kalles ben (eller var det verkligen benet).

Vid det här laget har jag för länge sedan gett upp försöken att uppskatta det hela i nyktert tillstånd och med halva bålskålen och ett par öl i magen blev festen allt mer underhållande. Det var på den här nivån som jag, Tobbe och Lollo kom till kvällens höjdpunkt: min kuk. Just det, ni läste rätt. Jag minns inte hur det började, men din mamma-skämten har lyckats yngla av sig, och vilken bastard det blev! Ramverket är mycket enkelt, men inom det rymms oändliga möjligheter.
"Såå hur stor är din kuk då?"
"min kuk är såå stor att...." fill in the blanks. Och om vi fyllde ut dem! om jag får säga det själv så blev jag den okrönte konungen på den här typen av skämt. Och naturligtvis, när man kommit på något så fundamentalt underhållande så måste man ju, som en full och glad medmänniska, dela med sig av allt det roliga. Sagt och gjort: Vi frågade nog alla som var där hur stor deras kuk och fick varieraned svar, alltifrån uppgivna suckar till arga blickar som följdes av ett "Större än din i allafall!"

Mina favortiter var nog ändå de här:
"min kuk är så stor attt:
-Första gången jag hade sex kallas för "The Big Bang".
-När den slaknar måste jag vråla "TIMBER!"
-Om jag får stånd när jag badar stiger havsnivån med två meter.
-folk på NASA tror att det är kinesiska muren de ser på satelitbilderna.
-De flesta tror att jag har två ben.
-Den ända kvinnan jag kan bröstknulla är frihetsgudinnan.

Osv. Det fanns många, många fler men om jag skulle lista alla skulle jag få sitta här hela dagen och med tanke på hur bakfull jag börjar bli är det inte något jag tänker utsätta mig själv för. Istället tänker jag avsluta med två saker. Först och främst vill jag lyckönska Lollo på hennes Norgeresa, hoppas allt löser sig! Sen vill jag också säga att du inte kommer behöva känna dig ensam där, Min kuk är nämligen så stor att jag alltid finns i närheten om du behöver mig!

//Daniel

Jag orkar inte skriva något vettigt och behöver ha någonstans att länka några bilder på mig själv ifrån, så idag blir det en piktografisk blogg.





och slutligen en bild på mina soeta kissar

Jag vet att rubriken låter som renodlat ordbajseri men man blir störd av att plugga. Försök själv läsa en bok varje vecka som använder uttryck som "huruvida", "empiri", "överexponering" och "kognitivitet" utan att bli lite skitnödig i språkbruket.

Hur som helst var det inte mitt val av rubrik jag tänkt skriva om, snarare hade jag tänkt anknyta till den och dess innehåll i texten. Och nu är det fan dags att komma till skott med den saken!

Vad menar jag med representation då? jo, de symboler/bilder vi använder som synonymer för saker där ute i den vida världen. Framför allt tänkte jag på fotografier, men till och med en vägskylt talar om för oss något om vad som väntar längre fram. Varje symbol står för något, korresponderar mot ett, på förhand givet, förhållande eller ting. Grön gubbe till exempel vet vi alla vad det betyder och det kräver inte närmare förklaring.

Var finns den alternativa verkligheten i dessa symboler då? När det gäller enklare symboler som den gröna gubben så ser vi dem oftast inte som något i sig, de är "bara" en signal, en genväg på skrivbordet som leder direkt till den angivna filen. Men när det gäller fotografier är det en helt annan sak, de står inte längre, som de kanske gjorde en gång i tiden, för sina motiv, utan står för sig själva.

Ett exempel: genom att titta på fotografier från när man var liten kommer minnen tillbaka, precis som när mamma eller pappa berättar om hur det var. Men är det verkligen minnen? eller är det bilderna som får oss att skapa falska "minnesbilder" kring dem?

Och det är inte bara vårt förflutna som kan ändras av bilder, bilder är det sätt vi upptäcker vår omvärld på. idag har alla sett pyramiderna, eifeltornet, frihetsgudinnan etc. utan att ha varit ens i närheten av dem. Bilden har för oss fortfarande en karaktär av sanningsbärare som den egentligen aldrig varit. Tänk bara hur du själv ser ut på kort och jämför med vad du ser i spegeln. Inte samma sak? Eifeltornet är inte heller likadant som på vykortet du fick av mormor.

Bildernas roll i vår smak vad det gäller estetik har, såvitt jag vet, inte dokumenterats någonstans och personligen tror jag den skulle vara omöjlig att mäta men jag tror den är helt klart avgörande. Bilderna visar oss vad vi borde gilla och sakta är det också så vi kommer att se på saken. Här kan man dra parallelen till musik: lyssnar du tillräckligt mycket på en genre eller ett band du inte uppskattat tidigare vänjer du dig och det är svårt att låta bli att gilla det man hör. Det är här jag menar att den alternativa verkligheten kommer in: Den värld vi tror oss känna till kommer så ofta från de bilder vi ser, från fotografier och film. De har fått ersätta den egna varseblivningen, det egna seendet. Visst vore det fränt att gå längs kinesiska muren, men vaddå jag har sett james bond åka motorcykel på den, så det vore ju inget nytt. att nästan alla bilder dessutom redigeras i efterhand talar också sitt tydliga språk för att vi inte kan veta ett skit om hur världen ser ut förens vi sett den med egna ögon.

Här kan ni se hur en amatör kan fixa i photoshop, tänk er då vad proffsen kan åtsadkomma. http://youtube.com/watch?v=pZ0adXaY_bs

I framtiden kommer man att titta tillbaka på historien och studera de bilder vi lämnar efter oss, och vi använder ofta kameran för att på något sätt försöka "fånga" det vackra eller det vi vill minnas. De bilder som inte blir bra raderar vi direkt, och studier har visat att de flesta inte sparar bilder där de inte ser snyggare ut än de tycker att de gör i verkligheten. Vad kommer detta få framtidens historiker att tro? alla var snyggare för? kanske det är värt att spara de där korten där man ser ut som ett riktigt fyllo, om inte för sig själv så för kommande generationer? värt att tänka på, tycker åtminstone jag.

Ibland är livet lätt att leva och ibland vill man helst dö. Idag var en sådan dag, då döden inte kan komma snart nog. Det började med att våra nya katter, som för övrigt är skitsöta monster ifrån helvetet, bestämmde sig för att öva stridsteknik mellan 00:00-05:00. Inte nog med det, de bestämde sig för att göra det genom att jaga varandra fort som fan, fram och tillbaka i sovrummet. de kom också fram till att om de råkade springa över/sätta klorna i/landa på någon stackars skittrött arbetare som desperat försöker somna så var det bara ett plus i kanten.

fem och en halv timme efter att jag gått och lagt mig somnar jag tillslut, totalt utmattad. Cirka en timme och 14 minuter senare vaknar jag, omtöcknad av att alarmet ringer för vad som måste vara fjärde eller femte gången. som en magsjuk zombie masar jag mig upp och inser att jag verkligen vill spy. Trotts denna önskan envisas jag med att äta frukost och eftersom det är den tiden av månaden då plånboken mest är någoting man sitter på för att göra det obekvämt för sig så blev det gröt. Havregrynsgröt som var sådär lagom ljummen.

Blir ju inte saken bättre av att jag blev försenad till jobbet, chefen blir sur när jag ringer honom och svär över alla bemanningföretag som finns. Sen kommer han på att jag inte ens ska vara på hans avdelning idag och ger mig nummret till den kvinna som jag skulle arbeta för idag.

joobet var surt och när jag kom hem för att käka lunch vid 1 hade emo precis gått upp....
väl hemma slänge jag i mig ännu en portion uppfriskande gröt (urk!) och släpade mig sedan tillbaka till jobbet. eftermiddagen spenderade jag på knä för att dra upp gräs mellan stenplattor medans några fula brudar låg och solade på en gräsmatta och tittade på.

nu orkar jag inte gnälla mer, även om det finns mycket mer att gnälla på, för nu är det läggdags för en arbetare som jag!

hejda hejda!

P.S det blir gröt till frukost imorgon med. D.S

Nu är snart arbetsveckan slut och det ska bli så jävla skönt med helg! Att arbeta på Riksbyggens fastighetsskötaravdelning har inte varit något direkt givande jobb, utom rent ekonomiskt. Bonnigare människor får man leta efter och enformigare arbetsuppgifter också. Trotts detta har jag klarat veckan utan att försova mig och vill oftast bara dö tills jag kommit in i duschen om mornarna. För fem år sen hade jag varit så sjukt emo över ett sånt här jobb men jag antar att till och med jag har växt upp lite! eller så är jag bara mer pengakåt nu än jag var då.

Hur det än är med den saken så vet jag iaf en karriär som inte är ämnad för mig och dessutom så lägger jag märkte till hur det ser ut i varenda rabbat jag går förbi. Jag hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg om hur mycket högre man värderar sin fritid när man arbetar men på grund av just denna omprioritering så anser jag att den timme som är kvar innan jag ska gå och lägga mig (klockan är just nu 21:00) är alldeles för dyrbar för att skriva en massa skit här som ändå bara 3-4 pers orkar läsa.

För om jag varit det hade jag eventuellt tyckt det här var roligt.

person nr 1 "ur a noob!"
 person nr 2 "who is the most noob? the noob or the noob who heals him?"
person nr 3 "the noob who gives water to the noob who heals the noob is the most noob."

Det är för fint väder och jag är för lat för att blogga, ha det så bra!

Mannen som sa detta var naturligtvis från den nation vars ledare alltid har varit grymmast på det här med utrikespolitik: USA. Om jag inte minns fel så var det Regan som talade till västberlins folk och för att visa att han var på deras sida utbrister han: "Ich bin ein Berliner!" vilket betyder just "Jag är en Berlinerkorv!".

För er som undrar varför i helvete jag skriver om det här så kan jag tala om att jag varit i just Berlin med min kurs på universitetet, och det var så sjukt jävla roligt! Jag tror det var det bästa jag någonsin gjort faktiskt. Min uppfattning om Tyskland/tyskarna i allmänhet och Berlin i synnerhet har också förändrats något enormt. Innan jag reste, mest pga att 80% av all historieundervisning i Sverige fokuserar på andra världskriget (men inte på vårt eget deltagande), så tänkte jag ungefär som Dylan Moran ( http://www.youtube.com/watch?v=IoLIU2NI66w ) Hitler, Hitler, Hitler, Hitler. Tyskland= hitler. Det har alltid varit en naturlig association för mig. En fördomsfull, rasistisk och rätt enfaldig assocation men så har det varit.

Nu har den bilden förändrats. Nu tänker jag på Frank, våran underbara hotellportier på 50+ som haltade och inte kunde prata engelska utan att höja rösten. "THERE IZZ NO MOOORE BIER IN TIZZ!!!" sa han en kväll och dunkade med knytnäven på öltappen. Det kan ju ha varit så att någon annan precis försökte beställa men det visste ju inte vi, så vi blev rätt ställda när han började vråla. Frank gjorde även andra fina grejer som gett honom en plats i våra hjärtan för evigt. Som den gången när vi satt och drack vin på rummet och han kom upp och skrek i 5 minuter på tyska. sen frågade han "DOES AHNY OFF YOÅ SPEAK DEUTCCHHH?!?!" för att sedan halta där ifrån och slänga igen dörren. Frank är en sån fin man.

Förutom att ha det mysigt på hotell DeWinter så rörde vi oss i och omkring Berlin på diverse museum och krogar. Det regnade hela veckan, men det gjorde inte så mycket för det fick bara byggnaderna att se fränare ut. Helt sjukt mycket snygg arkitektur, och mycket kvar ifrån nämnda krig. Det fanns en spännande blandning av gammalt och nytt, en fusion av 1800-tal och 2000-tal som du aldrig kan hitta i sverige.



Jag har faktiskt blivit lite av en arkitekturnörd, något som jag själv var helt omedveten om tills martin påpekade det. Konstigt, men jag tror han har rätt. Allt är iofs hans fel, så det är lungt. Men det var ju inte bara byggnaderna och Frank som var spännande med Berlin, Det fanns ju öl också. Och vilken öl! Det var verkligen den bästa öl jag någonsinn druckit, totalt fantastisk!


Brauhaus Lempke i Berlin gör så sjuuuukt god öl. Och när jag säger gör så menar jag det också, de brygger på plats och ölen som serveras är knappt en minut gammal när du får den till bordet. Det går rör i taket från tillverkling direkt till tapp och runtomkring dessa apparater står långtbänkar och bastanta träbord. Det suger verkligen att den inte går och köpa på något annat ställe i hela världen än just där, och det känns också rätt deprimerande att behöva gå tillbaka till systembolagets högsta begränsade (och svindyra) sortiment. Fast det behöver jag inte iofs, vi handlade sprit i Rostock för 1400SEK, så det blev en jävla massa. Om ni har tur och är snälla så kanske jag bjuder på en drink!

Hur som helst, Det var helt underbart, Tyskland har så mycket mer att erbjuda en hitlerjugend och murar. och glöm inte: även du kan vara en Berlinerkorv.

här kommer lite fler bilder:

Jag har fått ett klagomål på min blog. En vän till mig sade att det inte fanns något att kommentera då bloggen saknade djup. Då har han uppenbarligen inte läst några andra, lite mer populära bloggar på den här siten som mest till 90% handlar om klädköp och ointressant vardagstjafs. Jag försöker åtminstone skapa lite eftertanke hos läsarnana men tydligen har jag inte varit tillräckligt "djup". Så här kommer ett väldigt djupt inlägg från undertecknad:

Vad som skiljer människorna från djuren

Personligen förstår jag inte varför den här frågan är så viktig för många, men jag tror det har en del med ätandet att göra. Personligen förstår jag inte varför det skulle vara mindre aptitligt med bacon om jag själv var ett djur, och rovdjuren verkar åtminstone inte på ytan ha några etiska betänkligheter över sina matvanor...vad tycker ni? vad skiljer oss från djuren? och om djuren hade fler "mänskliga egenskaper" såsom talspråk och dyl. skulle du fortfarande grilla korv när du är ute och campar?

En tydlig distinktion som jag har tänkt på är hur vi människor lär oss att behärska vår egen kropp så oerhört mycket långsammare än djuren. De flesta barn lär sig inte att gå före 1 års ålder och då kan de flesta djur klara sig självständigt utan mamma och pappa, vilket brukar ta oss människor uppåt 20 år sådär. Vissa av oss har ju fortfarande inte släppt mammas kjolar och tagit steget ut i världen... eller hur jocke? Bard? Jonas? vissa kanske blir 30 innan de vågar lämna flocken revir och skaffa egen lya.

Hur som helst så istället för att lära sig att behärska sin egen kropp så lär vi människor oss att behärska vår omgivning. Ju äldre vi blir ju mer avancerade redskap lär vi oss behärska för att överbygga våra tillkortakommanden rent kroppslig. Jag tror att det är dessa redskaps fel att vi människor är så myket sämre än djuren på att bemästra vår egen kropp. Vi fokuserar hela tiden på vårt medvetande och tankevärlden och glömmer så lätt bort det fysiska. Djuren däremot är rena perceptionsmaskiner, dom stannar aldrig upp för att fundera över meningen med livet eller tar en paus i jakten för att dagdrömma om hur det känns att flyga.

Inom budovärlden tror vissa (däribland min sensei) att kroppen kan mycket mer än vad vi, i vårt medvetande, känner till "Budo handlar om att lära sinnet vad kroppen redan vet" heter det. Kanske är det så, att om man lägger om fokus och bara koncentrerar sig på sina rörelse att man faktiskt kan behärska den på samma sätt som djur.

Om man inte lärde ungar att tala, inte bombarderade dem med bilderböcker och allt annat som hör den perioden i livet till så kanske de skulle lära sig att gå snabbare, de kanske skulle få en större kontroll över sina rörelser än vad vi har? vad tror ni?

Det finns såklart fler skillnader, men den här känns rätt så grundläggande. Sen tror jag visserligen att det kan ha en del med livslängden att göra också, om jag var en dagsslända och jag bara hade ett dygn på mig att fortplanta mig innan det var dags att dra sig tillbaka så skulle jag nog också lära mig att flyga fort som fan.

Tänk dig att du är den enda tävlande i en löpartävling. Banan ligger öppen, och du löper i en stadig takt mot mållinjen. Trotts det förlorar du i slutändan. Hur gick det till? den slutsatsen man blir tvungen att dra är att man inte var ensam på banan.

Precis såhär fungerar det i min vardag. Jag sätter ett mål, siktar noga och i slutändan missar jag stort. Därför har jag dragit slutsatsen att jag inte är ensam, min vilja är inte absolut när det gäller mina egna handlingar. Kalla det djävulen, kalla det ondska, kalla det vad du vill, men det finns en negativ kraft som motarbetar det min vilja inriktar sig på. Det måste det göra, annars förstår jag inte varför jag misslyckas gång på gång.

Ta studierna som ett exempel: inför varje delkurs (alltså varannan/var tredje vecka) bestämmer jag mig för att nu jävlar ska jag satsa hårt, jag ska avsätta minst två timmar per dag åt plugg. Det har hittills inte hänt. hur svårt kan det vara om det bara är jag som finns där?

Man kan ju tro att det är ren lättja, att det finns så mycket annat som är roligare men det är inte riktigt sant. Jag tycker nämligen det är kul att plugga. Dessutom kan den här typen av motstånd uppstå i nästan vilken situation som helst, när det gäller träning, blogg-skrivande eller vad som helst.

Jag och Jocke var en gång på ett möte med Agapé här i stan, mest för att jocke var lite sugen på en brud som var med där men också för att kolla vad det var för skit de höll på med. Där var det en tjej som sa att man borde avsätta minst 45 minuter av sin dag åt andlig krigsföring, vilket vi skrattade gott åt. Jag påstår inte att hon har rätt, men om man tänker efter lite: hur långt tror ni hon har nått idag? hur ofta känner hon att, "nej, jag orkar nog inte be idag, jag skiter i kyrkan och glor på tv istället?" Hur mycket närmare är hon sina drömmars mål än jag och Jocke? Betydligt närmare skulle jag tro.

Jag har inte alltid sagt det, men jag säger det nu: Lite hjärntvätt har ingen dött av, tvärt om.


(den här texten är mest en teori och inte något som jag är fullständigt övertygad om. Se det som en argumentation!)

Idag har jag varit jävligt trött, men det är ju som vanligt. Kom väl upp vid tio i elva och han inte käka frukost för bussen skulle hinnas med. Materialet vi skulle läsa till dagens lektion fick konsumeras på bussen och det gick ju bra, förutom att jag var så jävla trött att jag funderade på att slänga boken åt helvete oc h sova istället. Hur som helst så var Seminiriet spännande, vi fick lära oss lite om praktisk bildanalys (vilket är sjuuukt mycket intressantare än det låter) och själva försöka tidsbestämma och analysera motiv på ett antal målningar.

När jag kom hem till stan (efter att ha däckat på bussen och antagligen dregglat en del) satt jag och häckade utanför Lollos mormors dörr. Skitkul.

Morsan bor ju mittemot och jag skulle vara barnvakt men det fanns inget barn hemma att vakta ännu vilket ingen hade talat om för mig... kallt om röven var det också, jävla stentrappa. När han väl kom hem så gick vi en sväng med mormors hund och han berättade om sina planer för framtiden. (Han är för övrigt Noa, min yngsta lillebror på 10 år) Han skulle sluta spela fiol och satsa på trummor istället, och så ville han köpa en egen hund, en som mormors fast en tjej så de kunde få valpar tillsammans. Sen så hade hans kompis (min kusin) sagt att han tänkte nog testa att röka någon gång i livet och det trodde han inte att han skulle göra.

Sen gjorde han något som skrämde skiten ur mig: Han verkligen sög i sig allt jag sa. När jag till exempel påpekade att det kanske vore en bra idé att fortsätta med fiolen så sa han att det kanske han skulle göra ändå... och jag märkte hela tiden att vad jag än så höll han med mig. Det är skitläskigt att ha ett sånt inflytande på någon, men samtidigt väldigt spännande. Fast mest läskigt. Jag vet ju inte vad som är bäst för honom. Men rökningen har han ju redan rätt inställning till så där behöver jag inte hjälpa till.

Efter promenaden blev det massor med tacos. mmmmmmmmmmm..... vi pratade lite om mitt arbete (det som är med i förra inlägget) och hade trevligt. Sen gick vi och såg Bob på Kulturkammaren och det var en riktig upplevelse. För de som inte vet vem han är så håller han på med poesi, han skriver böcker och turnerar med en egen krogshow för tillfället. Charmen med Bob Hansson är att han inte skäms för någonting och inte tycker att andra borde göra det heller. Han vände strålkastarna mot publiken och frågade oss en massa saker, han bytte om mitt på sen och när mikrofonen gick sönder slänge han bort den och skrek istället.

Det som jag verkligen fastnade för var när han sa att var och en av oss kommer från den bästa möjliga spermien. Av 6 miljoner spermier var jag bäst av alla, och liksom ni föddes jag som en vinnare. Det är en så juste tanke på något sätt. Okej jag kanske inte har vunnit så många tävligar i mitt liv men när det verkligen gällde, den viktigaste tävlingen av dom alla nämligen rätten att få leva var jag bäst. Du med! kom ihåg det nu. Det var mycket annat som var bra med hans show men det får räcka för idag, jag kan inte spy ut allt som inspirerar mig på en gång. Dessutom blev det ju rätt långt ändå ;D