Cardanai

28 Juni 2007, uttänkt natten innan, satt på pränt efter jobbet

Ledsen Snook, men ni har fel. Det här inte Generation: Fuck You. Det handlar inte om att dissa det gamla eller gå sin egen väg. Det här är Generation: Fuck it.

Vi har uppfostrats i möjligheternas land, där alla kan jobba med vad de vill, bli vad de vill och ha vilken läggning de vill. Vi är fria att gå vilken väg vi vill, och som en sista desperat revolt vägrar vi ta första steget. Återigen har Snook fel, vi vet inte vart vi ska och vi orkar inte ta oss dit. (frågan är om vi ens orkar Googla på det) Jag möter det hela tiden: kontrasten mellan våra föräldrar och vi "ungdommar". De har jobb och familj, en stabilitet och ett lugn jag saknar totalt. De är där de vill vara, eller är åtminstone väldigt bra på att låtsas det.

Då fanns det jobb, men det var hårt. Idag finns det jobb, men ingen som kan tänka sig att jobba. Där det fanns eldsjälar en gång i tiden, som verkligen brann för sin sak, oavsett om det handlade om politik eller miljö, eller hyresgästföreningen, vad som helst. På deras plats, i våran generation, ser jag asksjälar, som inte orkar bry sig, inte vill engagera sig och skiter i allt.

Ändå finns den där, potentialen, och den är enorm. Den kan jag också ana varje dag, hos mina vänner och många andra. Jag ser musiker som har begåvningen men inte orkar sträcka sig efter instrumenten, konstnärer som är för upptagna för att hitta ett passande motiv. Jag ser politiker som inser att systemet suger och sitter kvar på sin plats i väntan på sin del av kakan i form av en högre post. Jag ser studenter som studerar för att de inte kommer på något bättre att göra, för att skolan är allt de känner till. Jag ser de som aldrig get skolan en chans för att den inte var någon utmaning.... det är nästan det underligaste, men det är i många fall de smartaste och mest begåvade som har sämst betyg, mest beroende på en likgiltighet inför uppgifter och prov. Det tror jag beror på att de redan kan det som läraren berättar, eller inte ser någon poäng med att kunna det.

När de mindre intellektuella gör som de blir tillsagda ifrågasätter de smarta, men de orkar inte protestera på allvar, "Fuck it" är deras svar på dålig undervisning och meninglösa uppgifter.

Vi präglas också av något som plågar mig djupt, på ett rent personligt plan. Oförmågan att fullborda det vi påbörjat. Jag tänkte efter noga igårkväll och jag kan inte säga att jag någonsinn helhjärtat arbetat till toppen av min förmåga för att föra något. Aldrig, i hela mitt liv.

Nätterna jag haft svårt att somna på grund av saker jag sagt "Fuck it" till under dagen är däremot oräkneliga, Säkert flera dagar i veckan. Jag tror, helt ärligt, att jag lägger mer energi på att må dåligt över saker och ting än vad som krävts för att göra dem, och jag tror inte att jag är ensam. Till och med saker jag VILL göra, saker jag tycker om, kan kännas som oöverstigliga hinder. Skrivandet till exempel, jag älskar att skriva och gör det så otroligt sällan.

Vad är felet då? Jag vet inte, men för mig känns det som om varje möjlighet till att uppnå något innehåller ett större mått av motstånd än jag kan besegra. Om man bara kan möta den känslan, få kraft någonstans ifrån och bara ge sig fan på att göra sitt bästa så tror jag man kan klara vad som helst.

Men då måste man ta det där första steget, och dessutom bestämma vilken riktning man ska gå.

Fuck it