Cardanai

Då var det dags igen! Allas vårt troll har tagit sig tid att svara på ett mail! det är ganska spektakulärt egentligen, tänk om han bara var lika bra på att skriva artiklar som att skriva mail, då hade jag inte behövt skriva någon insändare... fast å andra sidan kanske det finns en förklaring till varför han är så begåvad på just det området, övning ger ju färdighet. Det är fatiskt ganska troligt att stackars Mats Granberg har hamnat i en ond spiral, där han får så mycket klagomail att han inte har tid över till att skriva bra artiklar, vilket genererar ytterligare klagomål osv. En egen liten fissionsprocess, ni vet en sånn kedjereaktion som får en atombomb att explodera.

Jag håller på att skriva en essä om atombombens tillkommstprocess, och nu har jag en samtida referens. Mats Granberg har återuptäckt fissionen genom sitt journalistiska arbete... helt fantastiskt. om man bara kunde utnyttja den frigjorda energin skulle vi kunna lösa energifrågan på direkten.

Nog talat om detta! jag har som sagt fått ett kortfattat och koncist svar på min insändare, som jag i sin tur har svarat på (både för att hålla igång fissionsprocessen men också för att det han skriver är så dummt och i vissa fall rentav felaktigt). Eftersom jag inte vill förfalska några uppgifter återger jag korrespondansen såsom den såg ut sist jag skickade mitt svar, och därför vill jag varna för en del klumpiga formuleringar och eventuella stavfel.

Hej Daniel!

Några rader bara för att bemöta din kritik.

Hej Mats. ja, som du märkte blev jag förbannad av din artikel. jag tyckte den var slarvigt gjord och onödigt hård mot en debuterande konstnär. När det gäller bokrecensioner är det praxis att man har överseende om det är en nyutgiven författare, och det borde gälla inom konstvärlden också. Några svar på dina bemötanden av min kritik.

1.   Kritiker brukar inte intervjua konstnärer när de recenserar deras konst. Konstnären får tala genom sin konst.

I en recension brukar det ingå ett avsnitt om skaparen till det man recenserar, oavsett om det är en bok eller en utställning. Något sådant avsnitt finns inte i din artikel. Om nu konstnären bara tillåts tala genom sin konst så borde man väl vara säker på att man hör rätt som recensent? sen kan man naturligtvis göra en egen tolkning, inget fel i det.
 

2.       Om man ställer ut konst offentligt får man räkna med offentlig kritik. Annars ska man inte ställa ut alls.

 Naturligtvis måste man "lämna ifrån sig" de verk man väljer att ställa ut och tåla att de kritiseras offentligt. Däremot bör man som kritiker ta hänsyn till den tid som konstnären och utställaren lagt ned, och därför offra mer än ett par minuter åt sitt arbete, som man faktiskt får betalt för. Sen hör det till god sed att faktiskt presentera sig när man besöker en utställning, och fråga om lov innan man fotograferar någons bilder.

dessutom bör man få utstå samma kritik som journalist, särskilt om man är erfaren. Därför vore det bra om min insändare publicerades.

3.       Sedan gör vi olika tolkningar av verken, men jag vänder mig emot att man inte ska se verken med "vår tids glasögon". Konstverken är gjorda i vår tid, de ställs ut i vår tid och det var en händelse som såg ut som en tanke att vernissagen ägde rum just på den internationella kvinnodagen. Att jag gör en kritisk reflektion med anledning av det är väl inte så konstigt.

Att se på fantasykonst, eller sagoinspirerad konst med "vår tids glasögon" är inget fel, men man bör också minnas den tradition de tillhör. Om man inte kan skapa fritt utan att bli anklagad för att arbeta med stereotypa könsroller så blir det svårt att ägna sig åt en genre som i mångt och mycket ÄR stereotyp. Om man nu skall ta upp den internationella kvinnodagen bör man kanske lägga fokus på att en ung, kvinnlig och tidigare outställd konstnär får ha en helt egen utställning just den här dagen. 

Jag tror inte du har särskilt mycket koll på varken troll, sagor eller fantasy. Om du hade haft det så kanske du hade förstått utställningen bättre. Den traditionella symboliken kring dödskallar, memento mori, tar du inte heller upp. den skulle kunnas ses som en konstrast till de uråldriga trollen, istället för att se dessa som mördiska och förtryckande mansgestalter. Näcken som är en traditionell manlig sagogestalt är både vacker och grym, men han är inte elak. Han är en spegling av naturens egna krafter, och det är trollen med. Men om näcken står för det forsande vattnet är trollen urberget och mossan. jag vet inte om du uppfattar naturfenomen som elaka, men det gör inte jag. John Bauers troll är inte heller onda, och som du i slutet påpekar kanske Anderstedts troll och Bauers inte är så olika ändå.
   

4.       Och att just den kritiken verkar vara så känslig att den vållar sådan vrede, tyder kanske ändå på att jag såg något som var värt att säga.

Att den vållade vrede borde vid det här laget vara uppenbart, men det som väckte min vrede var ytligheten, slarvet och ointresset för själva utställningen, inte att du ogillade Anderstedts konst. Du får ju betalt för att lägga fram dina åsikter och även om jag inte håller med dig så väcker de inga vredeskänslor hos mig.

Mats Granberg, kulturredaktör Norrköpings Tidningar

Daniel Ström

Så ser det alltså ut i dagsläget, nu är et bara att hoppas på ännu en stegring i processen, och personligen skulle jag bli besviken om det inte slutar med en explosion.

Idag blev jag riktigt upprörd över något jag läste för första gången på länge. Jag brykar inte bry mig så mycket om vad jag läser och inte engagera mig personligen särskilt ofta, men i det här fallet hade jag svårt att låta bli. Det jag läste var en artikel på NT.se (en sida som för övrigt producerar pinsamt dålig journalistik, fullproppad med stavfel och andra våldtäkter på det svenska språket) som handlade om en konstutställning jag besökte här om dagen. Det är inte heller något jag gör ofta, men det var ett intressant tema och en ung tjej som skapare. Artikeln hittar ni på den här länken: http://www.nt.se/kultur/artikel.aspx?articleid=4927453

Efter att ha läst den blev jag som sagt förbannad på riktigt och fick lite av det där "jävlar-anama" i mig, sånt som hör hemma i Tintin tidningar eller svenska filmer från 50-talet. resultatet blev en debattartikel som jag precis mailat iväg till NT:s redaktion och som troligen aldrig kommer publiceras. Därför lägger jag upp den här, till min egen något blygsammare publik än NT:s.

Om Troll som journalister

Efter att ha läst artikeln "Inget nytt med Anderstedts Elaka Troll" på NT.se väcktes mitt intresse. Inte på grund utav dess innehåll, utan att någon med så lite förkunskap och förarbete har mage att skriva något sådant. Journalisten i fråga, Mats Granberg, har inte ens bemödat sig att fråga konstnären själv om verken, trots att hon fanns tillgänglig och säkerligen varit villiga att ställa upp på en intervju (hon svarade glatt på mina frågor när jag var där). Att dessutom fumligt försöka sig på att tolka verken i genusperspektiv med anledning av den internationella kvinnodagen kräver en stor portion av antingen mod eller dumdristighet. Den mytologiska sagovärld där troll, jättar, skogsrån och andra sagoväsen återfinns bör inte ses med vår tids glasögon. Att avbilda en sagovärld med genusperspektiv skulle möjligen vara intressant som experiment, men det är inte något som hör hemma där.

Vad beträffar originalitet så är något som länge varit överskattat och ses ofta som en kvalitet i sig. Jag ställer mig frågan varför skulle något nyskapande automatiskt vara bättre? I den postmoderna världen är det mesta redan gjort, och att förlora sin konstnärliga skärpa i jakten på något unikt är en farlig fälla.

Emma Anderstedt har valt att skapa konst som hon själv finner fängslande, och det märks tydligt när man besöker hennes utställning. När jag själv var där fanns ingen kolsyre-is kvar men den trolska stämningen fanns definitivt där, och återfanns både i ljud och i bild. I flera av verken, som Mats Granberg inte tar upp i sin recension, återfinns en stillsam sagovärld som har förmågan att fånga betraktaren. Trollen är inte alls illvilliga. De är uråldriga, sömniga jättar, som nattetid vandrar genom skog och mark.  Då tänker jag särskilt på "Jätten som tog månen" och "vinternatt".

Om du nu, Mats Granberg, är så fäst vid originalitet frågar jag mig varför din artikel är så stereotyp och ytlig. Jag tror personligen att John Bauers dumma och fumliga troll hade kunnat skriva något bättre.

/Daniel Ström, Konststuderande vid Linköpings Universitet

Det borde få det att svida i öronen på honom, jag tror inte ens Lollo kunde skrivit den argare