Djup(?)
Jag har fått ett klagomål på min blog. En vän till mig sade att det inte fanns något att kommentera då bloggen saknade djup. Då har han uppenbarligen inte läst några andra, lite mer populära bloggar på den här siten som mest till 90% handlar om klädköp och ointressant vardagstjafs. Jag försöker åtminstone skapa lite eftertanke hos läsarnana men tydligen har jag inte varit tillräckligt "djup". Så här kommer ett väldigt djupt inlägg från undertecknad:
Vad som skiljer människorna från djuren
Personligen förstår jag inte varför den här frågan är så viktig för många, men jag tror det har en del med ätandet att göra. Personligen förstår jag inte varför det skulle vara mindre aptitligt med bacon om jag själv var ett djur, och rovdjuren verkar åtminstone inte på ytan ha några etiska betänkligheter över sina matvanor...vad tycker ni? vad skiljer oss från djuren? och om djuren hade fler "mänskliga egenskaper" såsom talspråk och dyl. skulle du fortfarande grilla korv när du är ute och campar?
En tydlig distinktion som jag har tänkt på är hur vi människor lär oss att behärska vår egen kropp så oerhört mycket långsammare än djuren. De flesta barn lär sig inte att gå före 1 års ålder och då kan de flesta djur klara sig självständigt utan mamma och pappa, vilket brukar ta oss människor uppåt 20 år sådär. Vissa av oss har ju fortfarande inte släppt mammas kjolar och tagit steget ut i världen... eller hur jocke? Bard? Jonas? vissa kanske blir 30 innan de vågar lämna flocken revir och skaffa egen lya.
Hur som helst så istället för att lära sig att behärska sin egen kropp så lär vi människor oss att behärska vår omgivning. Ju äldre vi blir ju mer avancerade redskap lär vi oss behärska för att överbygga våra tillkortakommanden rent kroppslig. Jag tror att det är dessa redskaps fel att vi människor är så myket sämre än djuren på att bemästra vår egen kropp. Vi fokuserar hela tiden på vårt medvetande och tankevärlden och glömmer så lätt bort det fysiska. Djuren däremot är rena perceptionsmaskiner, dom stannar aldrig upp för att fundera över meningen med livet eller tar en paus i jakten för att dagdrömma om hur det känns att flyga.
Inom budovärlden tror vissa (däribland min sensei) att kroppen kan mycket mer än vad vi, i vårt medvetande, känner till "Budo handlar om att lära sinnet vad kroppen redan vet" heter det. Kanske är det så, att om man lägger om fokus och bara koncentrerar sig på sina rörelse att man faktiskt kan behärska den på samma sätt som djur.
Om man inte lärde ungar att tala, inte bombarderade dem med bilderböcker och allt annat som hör den perioden i livet till så kanske de skulle lära sig att gå snabbare, de kanske skulle få en större kontroll över sina rörelser än vad vi har? vad tror ni?
Det finns såklart fler skillnader, men den här känns rätt så grundläggande. Sen tror jag visserligen att det kan ha en del med livslängden att göra också, om jag var en dagsslända och jag bara hade ett dygn på mig att fortplanta mig innan det var dags att dra sig tillbaka så skulle jag nog också lära mig att flyga fort som fan.
Vad som skiljer människorna från djuren
Personligen förstår jag inte varför den här frågan är så viktig för många, men jag tror det har en del med ätandet att göra. Personligen förstår jag inte varför det skulle vara mindre aptitligt med bacon om jag själv var ett djur, och rovdjuren verkar åtminstone inte på ytan ha några etiska betänkligheter över sina matvanor...vad tycker ni? vad skiljer oss från djuren? och om djuren hade fler "mänskliga egenskaper" såsom talspråk och dyl. skulle du fortfarande grilla korv när du är ute och campar?
En tydlig distinktion som jag har tänkt på är hur vi människor lär oss att behärska vår egen kropp så oerhört mycket långsammare än djuren. De flesta barn lär sig inte att gå före 1 års ålder och då kan de flesta djur klara sig självständigt utan mamma och pappa, vilket brukar ta oss människor uppåt 20 år sådär. Vissa av oss har ju fortfarande inte släppt mammas kjolar och tagit steget ut i världen... eller hur jocke? Bard? Jonas? vissa kanske blir 30 innan de vågar lämna flocken revir och skaffa egen lya.
Hur som helst så istället för att lära sig att behärska sin egen kropp så lär vi människor oss att behärska vår omgivning. Ju äldre vi blir ju mer avancerade redskap lär vi oss behärska för att överbygga våra tillkortakommanden rent kroppslig. Jag tror att det är dessa redskaps fel att vi människor är så myket sämre än djuren på att bemästra vår egen kropp. Vi fokuserar hela tiden på vårt medvetande och tankevärlden och glömmer så lätt bort det fysiska. Djuren däremot är rena perceptionsmaskiner, dom stannar aldrig upp för att fundera över meningen med livet eller tar en paus i jakten för att dagdrömma om hur det känns att flyga.
Inom budovärlden tror vissa (däribland min sensei) att kroppen kan mycket mer än vad vi, i vårt medvetande, känner till "Budo handlar om att lära sinnet vad kroppen redan vet" heter det. Kanske är det så, att om man lägger om fokus och bara koncentrerar sig på sina rörelse att man faktiskt kan behärska den på samma sätt som djur.
Om man inte lärde ungar att tala, inte bombarderade dem med bilderböcker och allt annat som hör den perioden i livet till så kanske de skulle lära sig att gå snabbare, de kanske skulle få en större kontroll över sina rörelser än vad vi har? vad tror ni?
Det finns såklart fler skillnader, men den här känns rätt så grundläggande. Sen tror jag visserligen att det kan ha en del med livslängden att göra också, om jag var en dagsslända och jag bara hade ett dygn på mig att fortplanta mig innan det var dags att dra sig tillbaka så skulle jag nog också lära mig att flyga fort som fan.
Om ondska, djävulen och vanlig djävlighet
Tänk dig att du är den enda tävlande i en löpartävling. Banan ligger öppen, och du löper i en stadig takt mot mållinjen. Trotts det förlorar du i slutändan. Hur gick det till? den slutsatsen man blir tvungen att dra är att man inte var ensam på banan.
Precis såhär fungerar det i min vardag. Jag sätter ett mål, siktar noga och i slutändan missar jag stort. Därför har jag dragit slutsatsen att jag inte är ensam, min vilja är inte absolut när det gäller mina egna handlingar. Kalla det djävulen, kalla det ondska, kalla det vad du vill, men det finns en negativ kraft som motarbetar det min vilja inriktar sig på. Det måste det göra, annars förstår jag inte varför jag misslyckas gång på gång.
Ta studierna som ett exempel: inför varje delkurs (alltså varannan/var tredje vecka) bestämmer jag mig för att nu jävlar ska jag satsa hårt, jag ska avsätta minst två timmar per dag åt plugg. Det har hittills inte hänt. hur svårt kan det vara om det bara är jag som finns där?
Man kan ju tro att det är ren lättja, att det finns så mycket annat som är roligare men det är inte riktigt sant. Jag tycker nämligen det är kul att plugga. Dessutom kan den här typen av motstånd uppstå i nästan vilken situation som helst, när det gäller träning, blogg-skrivande eller vad som helst.
Jag och Jocke var en gång på ett möte med Agapé här i stan, mest för att jocke var lite sugen på en brud som var med där men också för att kolla vad det var för skit de höll på med. Där var det en tjej som sa att man borde avsätta minst 45 minuter av sin dag åt andlig krigsföring, vilket vi skrattade gott åt. Jag påstår inte att hon har rätt, men om man tänker efter lite: hur långt tror ni hon har nått idag? hur ofta känner hon att, "nej, jag orkar nog inte be idag, jag skiter i kyrkan och glor på tv istället?" Hur mycket närmare är hon sina drömmars mål än jag och Jocke? Betydligt närmare skulle jag tro.
Jag har inte alltid sagt det, men jag säger det nu: Lite hjärntvätt har ingen dött av, tvärt om.
(den här texten är mest en teori och inte något som jag är fullständigt övertygad om. Se det som en argumentation!)
Precis såhär fungerar det i min vardag. Jag sätter ett mål, siktar noga och i slutändan missar jag stort. Därför har jag dragit slutsatsen att jag inte är ensam, min vilja är inte absolut när det gäller mina egna handlingar. Kalla det djävulen, kalla det ondska, kalla det vad du vill, men det finns en negativ kraft som motarbetar det min vilja inriktar sig på. Det måste det göra, annars förstår jag inte varför jag misslyckas gång på gång.
Ta studierna som ett exempel: inför varje delkurs (alltså varannan/var tredje vecka) bestämmer jag mig för att nu jävlar ska jag satsa hårt, jag ska avsätta minst två timmar per dag åt plugg. Det har hittills inte hänt. hur svårt kan det vara om det bara är jag som finns där?
Man kan ju tro att det är ren lättja, att det finns så mycket annat som är roligare men det är inte riktigt sant. Jag tycker nämligen det är kul att plugga. Dessutom kan den här typen av motstånd uppstå i nästan vilken situation som helst, när det gäller träning, blogg-skrivande eller vad som helst.
Jag och Jocke var en gång på ett möte med Agapé här i stan, mest för att jocke var lite sugen på en brud som var med där men också för att kolla vad det var för skit de höll på med. Där var det en tjej som sa att man borde avsätta minst 45 minuter av sin dag åt andlig krigsföring, vilket vi skrattade gott åt. Jag påstår inte att hon har rätt, men om man tänker efter lite: hur långt tror ni hon har nått idag? hur ofta känner hon att, "nej, jag orkar nog inte be idag, jag skiter i kyrkan och glor på tv istället?" Hur mycket närmare är hon sina drömmars mål än jag och Jocke? Betydligt närmare skulle jag tro.
Jag har inte alltid sagt det, men jag säger det nu: Lite hjärntvätt har ingen dött av, tvärt om.
(den här texten är mest en teori och inte något som jag är fullständigt övertygad om. Se det som en argumentation!)
