Cardanai

Söndagar är bara skit, som vi alla vet. Idag skall alla läxor fixas, jag måste städa och diska och dessutom är kylskåpet tomt på ätbarheter. Som vanligt när man har alldeles för mycket att göra finns det så många andra grejer som är mer intressanta. Blogga till exempel, eller sur hur många som vill ha mig som påve på facebook.

I övrigt så börjar mina veckodagar få en stabil rytm och om jag bara har råd med det där gymkortet också så kommer mina dagar att se ut som följer:

07:50 snooze.
07:55 upp och hoppa! (slår huvudet i taket om jag sover på loftet)+morgonbestyr och ev. frukost
 08:30 Cykla iväg mot skolan.
09:00 Vanliga lektioner som brukar vara helt värdelösa
12:30 Lunch
13:30 Stödundervisning där jag får lära mig det som jag borde lärt mig under den vanliga undervisningen
15:00 Skolan slut för dagen.
15:20 Gymmet!
17:00 Hem och käka
18:00 Läxor (yeah right)
19:20 Freetime 'till bedtime
23-24 sova.

Härligt va? Om det nu blir satt i system så kommer jag i alla fall njuta av mina lediga helger, det är ju en sak som är säker. Så, nu åter till att skjuta upp det som måste göras med hjälp av diverse bloggar+facebook. Om inte annat så måste jag ju kolla vad videosöndagen har att erbjuda :D

På lördag är det fest, men fredag är ändå den dagen som känns bäst! Idag har jag haft en bra dag(!). Skolan fick sig en känga, en lärare snodde nämligen Marcus block. Då tog jag tillbaka det och gav läraren en sånndär härlig "gör-det-igen-om-du-vågar-min". Varpå hon hastigt sänkte blicken. För att citera Batman Begins: "that is power you can't buy!". Hur som helst så fick hon be Marcus om ursäkt lite senare, när vi tog ett snack med vicerektorn eller vad man nu ska kalla honom. Dharma heter han, men smeknamn är the shit, så vi kallar honom för brunöga.

På tal om smeknamn så har jag lyckats samla på mig en hel del sen jag kom hit, det har blivit lite av min grej. Triple D, Karate Kid, Danne Dyngrak, DaimkryssarN^ och nu senaste Äppeldanne. Jag orkar inte dra historierna bakom alla, men det senaste är lite extra roligt eftersom det är lärarna på skolan som hittat på det. Jag hade nämligen med mig ett äpple på inträdesprovet. Det tog inte lång tid innan jag var "färdig" (kunde inte mer) och då satte jag mig och smaskade i mig nämnda frukt. Tydligen lät jag en hel del, och det är uppenbarligen inte tillåtet att käka äpplen under prov i Japan, för senare fick jag höra från drakguden att läraren tyckt jag låtit som en smutsig barbar. Då sa hon dock inte ett ord om det, den lilla fegisen.

Det är från denna incident som namnet stammar, dock var jag lyckligt ovetande om detta tills en av Jimis lärare hälsade på mig med namnet Ringo-Danierusan (=äppeldaniel). Jimi tyckte naturligtvis detta var hysteriskt roligt, och var inte sen med att berätta för de andra.

Så för den här veckan heter jag Äppeldanne och nästa gång vi är på krogen ska jag kalla mig för Ringo. Jimi har istället blivit en mängd verb, att göra en Jimi är alltifrån att skita till att ha linser i skolan och skrämma lärarna med. Anton är dock fortfarande Tyson i min bok, och Marcus lever vidare utan smeknamn...

Framöver kommer mitt schema vara rätt fullt, men inom en månad ska jag förhoppningsvis ha en till blogg uppe, där jag lägger upp grejer jag skriver vid sidan av, framför allt början till vad som en dag kanske blir en bok om livet som utbytesstudent i Fukuoka. Sen blir det säkert lite dikter för de av er som gillar sånt (om det nu finns någon alls ibland er) och annat smått och gått i samma stil som den jag la upp här nyligen, men mer info om det senare. Nu ska jag njuta av min Yasumi (ledighet).

Sayounara!

Igår var en riktig toppendag! jag Hade visserligen stora problem med provet, men tyckte ändå jag gjorde hyffsat ifrån mig med tanke på omständigheterna. Dessutom gjorde jag klart alla mina läxor, och förstod vad de gick ut på dessutom! Tyvärr höll sig inte humöret på topp särskilt länge, och just nu har det nog nått nollpunkten (eller kokpunkten beroende på hur man ser det).

Idag fick vi tillbaka proven, och redan där sjunk humöret betydligt. Det visade sig att det hade gått riktigt åt helvete, jag fick totalt 21%. Att lärare skrattade mig rakt i ansiktet när jag fick tillbaks det gör en ju inte direkt muntrare. Dagens läxa var en annan höjdare: rätta ert eget prov! (det var över 140 frågor) så till imorgon ska jag alltså ha förstått allt som de inte lyckats lära mig på 4 veckor, för egen maskin. Senare fick jag höra att vår huvudlärare, Miyagi (karatekid någon?) ville ha ett enskild möte med mig. Dessutom blir jag tvungen att göra omprov, antagligen ganska omgående. Om hon sa när så förstod jag inte det, men jag förstår å andra sidan aldrig vad hon säger. Jävla kärring!

Jag ser mig själv som en rätt lugn kille. En aning gnällig kanske, men jag har aldrig tyckt att jag haft ett hetsigt temperament. Det finns dock två saker som gör mig riktigt förbannad: Att inte förstå och att bli orättvist behandlad. När dessa två kombineras är det inte långt ifrån att knytnävarna får fritt spelrum, och det är precis så skolan hanterar situationen. De skiter i när man inte förstår någonting och skrattar när man misslyckas. Efter maten ska jag ut och springa en sväng för att bli av med all den energi som byggts upp under dagen, för om jag är så här upptriggad på mötet kommer det sluta riktigt illa.

Det tycks på något sätt ha ungått dem att om jag redan förstod japanska skulle jag inte behöva gå i skolan. Jag är här för att lära mig, men de är uppenbarligen inte här för att lära ut. De är här för att pladdra på och ge oss meningslösa skrivövningar som vi ändå inte förstår. Men för kineserna förklarar de naturligtvis genom att skriva på kanji på tavlan. När DE inte fattar något så lyssnar lärarna, men när vi svenskar inte förstår skiter de fullständigt i det.

Idag blev vi tillsagda att vi inte får snacka svenska på rasterna heller, vi ska snacka japanska med varandra. Och om vi inte kan det får vi helt enkelt "tlai hadah!". funkar inte det? "do yååå best!". Vad i "jag KAN INTE!" har de svårt att förstå?
Om jag bara hade kunnat japanska för några minuter skulle jag skälla ut dem så hårt att de sket på sig, men nu kan jag inte det, och där orden tar slut tar nävarna vid.

Vad som händer imorgon återstår att se.

Eftersom jag varit bakfull hela dagen har det inte hänt så mycket, jag har mest suttit framför datorn och lallat. Gav mig dock iväg för att fixa en pluggbok, men det visade sig lönlöst då ingen i butiken kunde engelska och mina tafatta försök till konversation inte ledde någonstans. Sen blev det hotomoto, friterade grönsaker med ris och soja, och sen datorn igen.

Det var först för ungefär en timme sedan som jag faktiskt hittade något intressant, nämligen Niel Gaimans blogg. Jag älskar verkligen hans böcker och att läsa en riktig duktig författares blogg är verkligen en ren njutning. Blondinbella har en del att lära.

http://journal.neilgaiman.com/2009/05/entitlement-issues.html

Läs en bit ned, från brevet han fått av en läsare (eller egentligen en läsare till en annan av mina favoritförfattare, George R.R Martin). Efter den lilla historien var jag naturligtvis tvungen att kolla in George R.R Martins blogg som visade sig vara betydligt mindre spännande. Dock hittade jag från denna även hans hemsida och DÄR hittade jag ett sample-kapitel från hans kommande bok: "A dance with dragons". Helt fantastiskt bra! något för dig Anton, som läst serien.

För er  som inte är lika galna i "A song of ice and fire" som mig och Anton kan jag erbjuda lite egenskrivet material, som jag skrev en kväll i Tobbes lägenhet. Jag åkte dit för att sätta mig i lugn och ro för att komma igång med skrivandet igen. Det blev ett antal skrivövningar på olika teman, det första jag gick in på var skrivkramp, och då växte den här lilla texten fram. För er som följer Elas blogg och hennes sagor om kärlek så är den här faktiskt lite inne och snuddar på samma tema.


Skrivövning 1

Han satte sig framför datorn och stirrade på den tomma skärmen. En liten blinkande linje i vänstra hörnet på den rektangulära ytan var allt som fanns att se. Vart skulle han börja? Vart kunde han börja? Han hade haft så mycket tankar, så mycket inspiration och så litet tid att skriva. Alltid var det något som kom i vägen. Om det sen var plugget eller jobbet det kvittade. Oftast var det varken eller. Det var småsaker, onödiga saker som att ta hand om disken, laga mat eller titta på tv. Vardagliga saker som hindrade honom från att få utlopp för sin inspiration. Ibland kändes det som om han var en flod som dämts upp, och att trycket bara blev större på fördämningen ju fler bra idéer han fick. Han visste inte vad som skulle hända den dagen fördämningen brast och han ville inte veta det häller.

- Skriv då, din ärthjärna. Plocka fram någonting! Vart är floden nu? Vad har hänt med alla dina idéer? De lämnade mig samtidigt som hon gjorde det ville han svara rösten i sitt huvud. Han hade aldrig haft inre dialoger förut, utom när han tänkte ut något han skulle skriva ned, men då hade ingen av rösterna varit hans egen.

- Skriv då! Det tar aldrig slut annars, du måste skriva slutet. Bara du kan göra det, du måste göra det! Rösten lät enträgen, den surrade i hans huvud och ville inte ge sig. Han sträckte sig efter flaskan men lät handen falla. Han tänkte inte somna över tangentbordet igen, han vågade inte. Tvekande lät han fingrarna stryka över tangenterna, som om de var främmande för honom. Eller farliga, det fanns något jagat i hans blick när han stirrade ned på bokstäverna framför honom. Sakta men med eftertryck tryckte han ned fem av dem i följd, det enda ord som rösten i hans huvud inte sade, men som ändå fanns där i hans tankar varje sekund...

L  a u r a

Sedan suckade han, stränge av skärmen och gick ut i köket. Bergen av disk som omgav honom när han kom dit ägnade han inte ens en blick. Han stannade till vid kylskåpet och inspekterade innehållet. Han möttes av ett sparsamt utbud: morötter, några gamla syltburkar och en lök som han tänkt använda till köttfärssås för två veckor sedan. Han plockade fram en morot och gick med släpande steg tillbaka till datorn, utan att sätta på skärmen igen. Istället studerade han sin dunkla spegelbild medan han tuggade i sig moroten. Den fick duga som middag, butiken runt hörnet hade redan stängt och längre än så var han inte beredd att gå i kylan.
- Du skulle kunna ta bussen, eller har du inte råd med det? Rösten i hans huvud hade övergått från enträgen till hånfull.
- Fast det kommer du inte att göra eller hur? Du skulle se det som ett misslyckande att lämna sidan tom och det står du inte ut med. Istället kommer du sitta här och stirra ut i intet tills resten av natten, som om det skulle göra något skillnad.

Den är inte tom. Den innehåller alla mina drömmar, allt jag vill ha och mer ändå. Den innehåller allt jag gått miste om, allt jag har förlorat. Den rymmer hela min värld, och jag har bara använt de första två centimetrarna av översta raden.

Han satte igång skärmen, sparade dokumentet och stänge av datorn.  Få författare kan nog fånga så mycket med bara en kvälls arbete tänkte han, och för en gångs skull höll rösten tyst. Han gick ut i hallen, drog på sig ytterkläderna och gav sig ut i vinterkvällen för att ta bussen till stormarknaden.


Nu ska jag sätta mig och redigera den lite, och kanske skriva något mer! vi hörs!

Ibland undrar jag varför jag ens försöker... Igår var ju ute igen, inte för första gången och antagligen inte sista. Som vanligt så ska det vara förfest här hos oss, även om det är helt meningslöst att förfesta i Japan. Tur att jag inte är bitter för det! Det var dock våran kärring till granne, som ringde polisen för att vi pratade högt klockan 8 på en fredagkväll. Fint ställe jag hamnat på, tack för den grannen! nu var det ju Jimi som fick all skit, eftersom det var utanför hans rum vi satt. En annan granne kom också förbi, en äldre herre i pjamas, och tog en öl med oss precis innan snuten dök up. Vad han ville riktigt vet jag inte, men han var någorlunda trevlig. Dock försvarade han oss inte när polisen kom, vilket var lite fegt av honom tycker jag, men så är det i Japan.

Efter våran något abrupt avslutade hemmafest slängde vi oss in i en taxi med en gubbe som inte hittade ordentligt, eller så försökte han bara lura oss utlänningar på en högre taxa. hur som helst så slöt vi upp med ett gäng glada taiwaneser och kineser från vår skola, anförda av (King) Loui, en snubbe i Jimis klass. Om han någonsin vill gå ut med oss igen ska vi vara glada. Anyways, vi fortsatte enligt den briljanta plan Jimi och Anton lagt upp för kvällen och rör oss bort till Fubar där vi skaffar oss armbandet som garanterar fria drinkar hela natten lång och tar oss också ett par vardera av nämnda drycker.

Efter en stund lämnar vi dock fubar, dock inte förän Jimi och anton lyckas med sin senvanliga grej, att hooka upp någon randommänniska från vilket land som helst egentligen och påstå att de inte kan supa ordentligt. Sen blir det "upp till bevis" med jägerbomber (shots). Allt annat är gratis, men hey! låt inte det stoppa er från att bränna ett par tusen på shots! briljant grabbar, briljant.

Nu börjar Anton närma sig "du är en så jääävla fin människa äruuu"-stadiet, och av någon anledning får han för sig att mitt öra ser jävligt smaskigt ut. Så han tog sig ett rejält bett och även om hela örat sitter kvar så har jag fortfarande bitmärken. Nå, nog om det, han gjorde så mycket fantastiska saker under kvällen/natten/morgonen att inte ens jag orkar orda om det.

Vi ramlade in hela gänget på kareoken och av någon anledning så kommer vi inte riktigt därifrån som planerat. Det var visst någon som ville ta refrängen huh Jimi? haha, Han sjöng kanske 70-80% av alla låtar under natten, från 23-05:30. Så jag förstår om rösten inte är på topp idag, men hey! jag kan vara med på andra versen, no probs. Tjejerna körde ju också några japanska låtar de gånger då Jimi var på toa, bland annat Ayumi Hamasaki (stavning?) som jag vet att Emo lyssnar på hemma i Sverige. För rättvisans skull kan jag väl lägga till att.... neee fan, fuck rättvisa!

När jag väl kom hem sådär runt 6 snåret på morgonen var det direkt i säng som gällde.

Det är sånna här dagar, sånna som idag, som man blir nostalgisk och tänker på hemmafester i Kalles gamla lägenhet. Eller lunkas nya för den delen. Sofiero och grabbarna! those where the days. Hade jag haft er med mig ut här hade vi haft jävligt mycket roligare!
Shout out till mina homies i Norrköping stad! Rastaman-Anton, Butterfly-Bard och Lunk the hunk, jag droppar Lollo "röret" rörström, Lance "the Shepherd" Nagy, jag droppar ABC! Tobbeman, ChilenarN^ från Vilbergen, Kejl- mannen med hyllan (tolka fritt), D.A.M.P aka Sven-of-the-son Petter! shit, jag droppar hela akademien! Fnaskemma 4 real, Miskaman, Martin H, Ludd-of-the-wig! Hageby, Ljura, fuckin' Waldorf! okej, inte Waldorf fan, död åt den skiten.
Då droppar jag hellre Matteus församling, Karin "han-är-ju-så-hungrig-stackarn" Jönerud and crew. Min familj, Min bejb och alla andra där ute! PEACE!

Och ja, jag SKA sluta lyssna på svensk hiphop när jag är bakis, jag lovar.

Ännu en morgon i garderoben. Jag tänker inte spekulera över symboliken i detta, även om det vore underhållande. Istället ska jag tala om en hemsk sanning: Ju längre man är borta från Sverige dessto bättre framstår allt som är svenskt. När blev Timbuktu bra? Och när blev det intressant att läsa aftonbladets nyhetssida? NT.se är ju en annan höjdare som numera får ett nästan dagligt besök, något som aldrig skedde när jag fortfarande bodde i stan.

Usch, det känns jobbigt att erkänna att jag inte gör det längre, jag har faktiskt inget place att bo på utom min garderob i Japan. Förhoppningsvis kommer det väl ha ordnat sig tills jag kommer hem, men då är det Skövde som gäller. Dock är jag ju långtifrån först med att lämna stan, Olof har ju varit fram och tillbaka som en Jojo de senaste åren, och Lollo hänger ju numera med sälslaktarna i Norge. Anton bor numera i Finspång, och rockar fett där (nåja Sugtuna, men det är samma sak, det klassas nästan som en förort till Finspång, trotts avståndet).

Bland min brorsas polare ser det likadant ut, det vet jag tackvare facebook. Hälften är i Asien och resten röjer runt i USA eller längs medelhavskusten. Snart är det väl ingen kvar i Norrköping längre, men det känns ändå som en tröst att läsa om turerna kring den nya spårvagnslinjen eller misshandel utanför Otten. Har man så många minnen från en plats så är det svårt att släppa taget, så är det bara.

http://www.youtube.com/watch?v=gs58x3C7Oms

Nu ska jag sitta här och reminicea till tonerna av askass techo om Norrköping.

"Platsen där minnen föds och känslor berörs"

Peace out.

Här händer det alltid grejer! I veckans skola har varit... poänglös är väl ett bra ord. Dock med ett undantag! Jag tror det var i onsdags eller torsdags som vi hade Ando, en kvinnlig lärare på skolan som vi inte sett så mycket av tidigare. Precis som alla andra kunde hon inte ett ord engelska men trotts detta visade hon sig vara kabapel till att lära ut långt mycket mer än alla andra lärare vi haft. När de har gått igenom övningar som går ut på att vi ska skriva det de säger utan att få reda på vad orden betyder så gick hon ut stenhårt med att lära oss att böja verb i från presens till imperfekt. På japanska finns det dessutom alltid varianter för nekande, frågande och jakande som då måste kombineras med tidsformen. Låter det krånligt?

Det borde det ha varit också, men tack vare hennes skickliga pedagogik (något de andra lärarna inte ens kan stava till, oavsett språk) var allt glasklart för mig under hela lektionen. Hon ville verkligen lära ut, och det märktes tydligt. När kineserna 5 minuter innan lektionens slut började packa ihop sa hon direkt ifrån: "Vi är inte färdiga ännu!".

Jag lärde mig mer på den lektionen än jag gjort på resten av veckan. Appropå det så fick vi en lektion i att sortera sopor här om dagen, efter att ha bott här en månad. Bra där! brännbart, ej brännbart och pant, hur svårt ska det vara? Sen fick alla några bitar skräp att slänga, alla var tvungna att gå fram till tavlan och sen lägga dem i rätt påse. Ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta, så urbota löjligt är det.

De frågar inte ens om vi har förstått hur sophanteringen fungerar, de utgår iskallt ifrån att vi inte kan någonting. Jag lyckades filma en del av händelsen när marcus är framme och slänger sitt skräp, men tyvärr var det på min nya telefon och i japan använder man inte usbkablar för att föra över från telefon till dator. Uppenbarligen måste jag skaffa bluetooth för att fixa det, vilket suger.

Förutom skolan har jag tränat lite taekwondo med Marcus, Supit med Jimi, Lancia och Anton och dominerat både glada kuken och Fubar, där vi var igår. Billigt och kul place, och mindre rökigt än Glada kuken. Allt som hänt under utekvällarna skulle man kunna skriva en bok om, och det kanske jag gör, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att det varit skruvat med kul. Undrar vad grannen ska säga när han hittar en halv hamburgare på sin balkong? Typiskt fåraherdar att slänga mat....

Ni kanske inte har märkt det ännu, men just i detta nu pågår det ett krig här på internet. Och det är inte vilket krig som helst, utan ett tvättäkta bloggkrig! iallafall om man ska tro Rakaka, en sådär lagom kvalitativ nyhetssite om esport (som för övrigt är en sjukt löjlig term). Hela storyn är totalt löjlig och tåls egentligen inte att dras igen. Dock tänker jag göra det, bara för att ge de många läsare som inte har något liv något nytt att fylla detta tomrum med.

1. Lancia dissar en nyskapad tjejklan med några få rader. (eller snarare faktumet att det uppkommer ännu en ny tjejklan som ser ut som fjortisbrudar med som aldrig spelat cs tidigare)
2. Deras Clown till medelålders manager lackar ur på sin blogg och hetsar upp sig totalt, på oerhört kass svenska.
3. Många kommenterar hans blogginnlägg och Yllet skriver en kort grej som saken på sin blogg.
4. Rakaka får nys om saken via ett anonymt tips (det luktar medelåldersclown lång väg) och väljer att göra ett kollage av bilder de inte äger rättigheterna till och toppa det hela med ett rosakantat typsnitt och döpa sin artikel till Bloggkriget. End of story, hoppas jag iaf.

Helt klart veckans bild:

Ännu en dag i Solnedgångens land! Dagen började som vanligt med en svettig cykeltur till skolan, lite tidigare än vanligt dock. Jag och Marcus hade nämligen bestämmt oss för att sätta ned foten en gång för alla och sätta oss brevid AC:n, sätta på lägsta möjliga temperatur och flina mot alla kineser som skulle sitta och frysa.

Tyvärr gick vår plan om temperaturherravälde om intet då läraren gjorde entre. Det första kärringen gjorde var att gå fram till AC:n och säga något i stil med "Oj vad kyligt det var här inne" och höja från 16 till 20 grader. Därefter smyghöjde kineserna stegvis och i slutet av dagen hade den landat på 27 grader, något som inte riktigt föll varken Marcus eller mig i smaken. Jävla kineser... *mutter* Samtidigt som vi skulle resa på oss och gå gjorde lärrarinnan den vanliga rutingrejen: Begraver oss i läxor innan vi hinner protestera och lämnar sedan klassrummet i en väldig fart.

Efter skolan var vi som vanligt fruktansvärt hungriga, och eftersom jag lovat att plocka upp en viss fåraherde från Albanien så körde jag i förväg med cykel och mötte upp henne ungefär vid Det Sushiställe vi besökt dagen innan. Till min förvåning (och glädje) hade hon varit företagsam nog att gå lite längre än bestämmt. De är modiga de där albanerna, det måste man ändå ge dem (men det måste man kanske vara för att tvätta sig i fårens dricksvatten).

Hur som helst så begav vi oss sedan till den indiska restaurang vi har börjar frekventera infrekvent och käkade en fantastisk måltid för strax under 80 svenska kronor. Efter maten var det läxdags för min del, men sånt ville inte fåraherden veta av, dessutom var det dags för henne att sova middag (ibland undrar jag om hon är skalman förklädd) så hon vandrade hemmåt medan jag följde med svenskgänget till Marcus och Antons bostad. Väl där gick jag och Marcus igenom en hel hög med läxor som jag aldrig skulle klarat på egen hand, och han lyckades dessutom lära mig en del av det lärarna misslyckats med så fullständigt sen jag kom hit. Tack Marcus!

2 timmar senare rullade jag och Jimi hemmåt och trotts att vi cyklade rakt in i drakgudens käftar så kom vi helskinnade hem. I vanligt ordning låg Lancia och sov på soffan när jag anlände till lägenheten, men efter en stund var hon på benen och på hennes förslag begav vi oss per cykel till Canal City, ett mycket stort och arkitektoniskt fascinerande köpcentrum.

Där strövade vi omkring en bra stund och bara glodde innan vi ens vågade oss in i någon av de galna butikerna. Några exempel: Ett muminkaffe, med sjukt stora mumindockor vid varje bord som om man fickade med dem, En pokemonbutik (BARA Pokemonprylar) med Pokebollar stora som rejäla badbollar som kassaapparater och en pikachu större än moi vid entren.

Om du hade sett de skoaffärerna hade du blivit galen Lollo, jag lovar dig. Allt ni kan tänka er av temagrejer, från skor och nyckelringar till cyklar och solfjädrar med motiv från powerrangers eller disney. Lancia tog ett par höjdarbilder med sina kamera, men de får ni kolla in på facebook (ledsen Olof).  Efter vad som för en ovan shoppare kändes som 4 timmar fick jag äntligen chansen att vila fötterna en stund på Wendy's, en amerikansk hamburgerplace med fyrkantiga hamburgare och chili&cheese på pommen. Till maten tog jag naturligtvis en C&C Lemon, världens godaste läsk.

Sen cyklade vi hem i duggregnet längs med den kanal som gett Shoppingcentret dess namn och kryssade mellan taxibilar och regnvåta gatubrunnar för att slutligen komma hem till min lilla lya, blöta och utmattade. Okej den avslutningen kanske borde omformuleras för att undvika alternativa tolkningar... Tur att inga snuskiga människor läser den här bloggen iaf. då hade det blivit jobbigt.

Kram på er!

När jag säger att skolan behandlar oss som dagisbarn så skämtar jag inte, och nu har jag fått det ultimata beviset: http://en.wikipedia.org/wiki/My_Grandfather%27s_Clock . Den här låten ska vi fick vi i läxa, vi ska kunna den utantill är tanken. För de av oss som börjar är närmare 25 än 20 känns det här inte helt ok, och det här är bara en droppe i havet. Att lärarna dessutom förklarar saker för kineserna via Kanji men inte kan ett ord engelska gör ju inte saken bättre. Vad är det för folk som får lära ut på språkskolor egentligen? krävs det ingen som helst utbildning för skiten?

Sen kom jag och tänka på hur svenska för invandrare ser ut i Sverige, och då fick jag mig en tankeställare. Behandlas de verkligen så annorlunda i Sverige? Jag har sett en kort dokumentärfilm som visades på en konstutställning som bevisar motsatsen. Det är verkligen skamligt att nationer inte kan hitta kvalificerad personal att lära ut sitt eget språk till invandrare som faktiskt är intresserade, vilket långt ifrån alla är. Ska det vara så jävla svårt? Att vi dessutom får betala en hel del för den här såkallade undervisningen gör ju inte saken bättre.

Men nu måste jag lägga mig, ska upp tidigt imorgon så vi får platser nära AC:n, innan kineserna tar dem.

Efter en kort panikattack så lyckades jag och hattens kära mor, Lancia, återförenas här i Fukuoka. (tack Petter det var ditt SMS som räddade situationen). Det första kvällen chillade vi mest, tog ett par bärs nere hos Jimi och sen sov vi, men igår drog vi faktiskt ut på stan en sväng. Innan det var jag på en obligatorisk utflykt med skolan till Marine world. De förstår ju inte riktigt att vi kan göra saker på egen  hand så fritidsaktiviteter som anordnas av skolan är obligatoriska.

Men som sagt jag och fröken Lance drog ut på stan och shoppade lite, även om hon mest ville köpa grejer till sina små gnagare. Själv köpte jag en cykelpump av högsta kvalitet för 8kr och lite andra prylar till fultävlingen. sen spelade vi lite på Segas egen spelhall och jag lyckades få henne hooked på monopol medaljongspelet. Fett najs. Sen käkade vi en massa gånger, eftersom portionerna är så små i det här landet är det svårt att bli mätt. När vi väl kom hem kring 11 tiden var det chill och filmdags, och jag fick äntligen njuta lite av äkta svenska chips! Att ha en kompis som kommer och hälsar på en från Japan är nice, men svenska chips är priceless. nu har jag inte tid att skriva mer, fick asmycket läxor i fredags.

Jag vet inte varför folk beter sig som de gör när de är på semester, men jag kan spekulera kring frågan. På något sätt spelar säkert avståndet från hemlandet roll, liksom det faktum att samhället i sig är främmande för besökaren. Trotts alla sådana förklaringar har jag svårt att förstå varför folk beter sig som svin bara för att de inte är på hemmaplan.

Svenskar är ju ökända på Mallorca och liknande semsterorter för att bete sig som svin, Grisfest är en term som skapats utifrån just detta fenomen. Här i Japan finns det ganska mycket rasism och folk tittar ofta snett på en bara för att man råkar vara vit. Det tror jag också är en orsak till beteendeförändringen, man blir lite som man blir behandlad. Tycker de att jag är en oborstad jävla invandrare som inte vet hut så ska jag väl inte göra dem besvikna? Nu är det iofs inte jag som beter mig som ett rövhål, även om jag gjorde det häromkvällen som jag skrev om i förra inlägget.

Anton, jag och Jimi var ute på stan ikväll, och som vanligt så ska de dricka bärs. Inget ont i det, jag dricker själv en hel del bärs även om jag inte riktigt är av samma kaliber som de två. Båda två är trevliga killar och det är inte så att de snetänder när de dricker eller spyr. Men när vi satt nere vid kanalen och snackade skit så träffade vi på två koreaner som var där på semester, och det första de börjar fråga ut dessa stackars turister om är Kim Jong ill och Nord korea. Dessutom ställer de samma frågor flera gånger, kastar ölburkar i floden och säger fuck och motherfucker i varannan mening. "käkar ni hundar?" kommer naturligtvis också upp, samt en massa generaliserande skitsnack om hur svenskar är, "svenska kvinnor har stora bröst, i sverige dricker alla öl varje dag, i sverige har vi ingen respekt för de äldre, vi skiter väl i dem fan osv."

Nu får jag det kanske att låta som jag är arg på dem, vilket jag egentligen inte är. Jag är mest förvånad över att lite öl och ett främmande land kan förändra folks beteende på det sättet, och att de själva lägger så lite vikt vid det. Vi blir sämre än vad vi är här, och bryr oss mindre om det. Det märks även på vårt utseende, jag går själv runt i foppatofflor och bakåtslickat hår, en frisyr som hör hemma på stureplan och bör också hållas i karantän på detta område om jag får säga vad jag tycker.


Det märks på hur vi snackar med varandra också, och hur vi ser på skolan. Alltomkring oss är annorlunda, och eftersom vi inte är delaktiga i det så bryr vi oss inte. En rätt trisst utveckling som jag hoppas jag kan komma ifrån så fort jag brytit igenom språkbarriären, men vi får väl se. Liksom vi svenskar är så mycket mer än storbystade blonda kvinnor och män som super varje dag så har nog japan mycket mer att erbjuda för den som verkligen engagerar sig i samhället och lär känna folk på en djupare nivå än random folk som man skålar med under en kväll för att sedan aldrig träffa dem igen...

på Olofs begäran skall jag inte skriva längre, och dessutom lägga in en bild. Jag hoppas du blir nöjd tjockis!

Ännu en bakismorgon framför datorn. Så många har det ju inte blivit, mina bakismornar brukar spenderas i total ånget på en hård madrass som just nu befinner sig tre meter ovanför mitt huvud, på loftet. Att istället sitta i en garderob och må dåligt känns ändå som en liten förbättring, då förstår ni hur skit allting är.

Men snart ska jag komma ut ur garderoben, har sjuuuka cravings för en cc lemon, värdens godaste läsk. Med asmycket C vitamin, så den är praktiskt taget nyttig för kroppen! FAN jag måste ha en nu, fortsätter inlägget senare.

TILLBAKA: Det är skitvarmt ute, kanske 23-24 grader i skuggan och att hitta skugga är i sig ett projekt. Tur att man har en garderob att sitta i, dit solen inte når. Som ni kanske har märkt så är solsken inte bakfyllans bästa vän.  Hur som helst, dags att komma till saken: Det har hänt en del sen jag bloggade sist.

Skolan är densamma som den alltid har varit, vi behandlas fortfarande som småbarn. Vad som gjorde mig riktigt förbannad igår var att två minuter innan vi slutar för dagen så rusar en av våra lärare in i klassrummet (inte den som höll i lektionen alltså) och formligen spyr ur sig läxor som vi skall göra till efter nästa vecka. Vi ska nämligen vara lediga under nästa vecka, det är en festlighet för att fira sommaren tror jag och den kallas "Golden week". De vill alltså att vi ska sitta inne och plugga under hela vår ledighet, tack som fan för den! lärarjävel var verkligen tvungen att överdöda det också, vi fick ett helt häfte om kanji som de förväntar sig att vi ska kunna nästa vecka. nåja, jag fick aif använda mitt nya favoritord när jag whinade om det. Tur att man inte är bitter iaf.

Sen var jag ju på roadtrip med Jimi, Anton, Sachi (148 oure japan) och hennes fula kompis. Att hon är kortare än Lollo är skitkewl, att hennes kompis är precis lika kort och ser ut som en häst i ansiktet är fuckin' helarious. "It's funny because its true" som Fredrik skulle sagt. Sachi är i vilket fall som helst jävligt trevlig, även om hon envisas med att försöka snacka japanska med mig fast hon vet vid det här laget att jag inte fattar ett skit. Hon har dessutom egen bil som vi glider runt i då och då, men för den här tripen hade hon kallat in kavalleriet i form av hennes brorsas gula Volvokopia. I detta monster till bil rusade vi fram, på smågator och motorvägar. Att använda bilens inbyggda GPS var tydligen alltför problematiskt för de små damerna, så de stannade istället och frågade om vägen då och då, men fram kom vi tillslut.

Stället vi reste till var någon form av kurort uppe i bergen, med världens skummaste hotel. Bilder finns på facebook, alla husen ser ut som små durkslag någon slängt upp-å-ned. Eller som Tatooine i Starwars. Kalle har ju varit på inspelningsplatsen, så han vet. Rummen var iaf mycket bekväma och pyamasarna fett heta. Det finns det också bilder på på facebook. Efter en hel del dricka så sov vi ett par timmar, innan energiknippet Sachi körde upp oss. Det går bortom mitt förstånd hur hon orkar vara pigg och glad klockan 07:30 efter en natts supande och kanske 3-4 timmars sömn.

Hur som helst så blev vi vidare till On-sen (stavning?), vilket är mineralberikat vatten i små poler. Det var jävligt nice, men duscharna skållade huden på en, och det fanns ingen som helst möjlighet att sänka temperaturen.  I en av bassängerna, den absolut varmaste var det någon form av svavel, som gjorde oss helt yra när vi väl kom därifrån. Efter källor och frukost (återigen, se facebook, om ni vill ha en helhetsbild så borde ni ha två fönster öppna samtidigt och kolla in bilderna medan ni läser, lite som en såndär kassetbok man hade när man var liten) gav vi oss iväg till Djurparken Cuddly Dominion (ett namn som Manowar skulle slakta brutalt med motorsåg om de såg det) och tittade på djur i bur. Björnarna var rätt fräna, men det var deras lukt också, så vi stannade inte där alltför länge. Intressant kuriosa: Det är tillåtet att mata djuren i Japan, och de säljer djurmat överallt. detta leder till att djuren är experter på att tigga och se söta ut, men bara om det vankas mat. björnarna t.ex. kunde "be" om mat genom att lyfta ramarna över huvudet och nicka, det såg rätt komiskt ut.

Efter att ha gått runt och tittat på diverse störda djur hittade vi en struts som gick lös och åtminstone jag har sett dude where's my car tillräckligt många gånger för att bli lite skraj, men den visade sig vara vänligt sinnad och jimi klappade den t.om på halsen. Jag föredrog det ASFETA marsvinet, och det gjorde hatten också. (Se FB/dags att vända blad)
Sen var vi tvungna att titta på en show med en apa och en hund som var kända från TV. Den sög. Inte lite heller, för att citera Johannes Brost så sög den: "metervis med kuk". Hunden lyfte på tassen en gång, men det var också allt. Tydligen så brukar hunden ha en ryggsäck på sig som apan lägger saker i när de är på tv, så han måste vara oerhört begåvad, och ful var han också. eeeekkkliga hundjävel.

Efter showen var det dags att käka lunch, så vi drog tillbaka till hotellet och käkade på en av dess många restauranger, kallas Aso milk farm. Ett tips: käka aldrig på ett ställe som heter något med röv-mjölk, det är inte gott. (se FB, Fiskrullen) Lätt illamående och totalt slutkörda påbörjade vi hemresan. För att göra livet ännu lite bättre så envisades Jimi med att visa att japanerna inte förstår sig på ironi. Detta gjorde han genom att, mycket ironiskt, förklara sin enorma beundran för Jean Paul, vilket resulterade i att vi blev tvungna att lyssa två varv på hans greatest hits-samling på hög volym. Tack för den Jimi, tack som fan! (vi har lärt de andra i min klass+en lärare att "arigatou" på svenska blir "tack som fan!", så de säger det hela tiden)

Det var den resan det! mycket kul, mycket att se och mycket att skratta åt. Japanernas felstavningar av engelskan är alltid underhållande, jag kommer ta kort på allt jag ser. En blivande klassiker är "breast heeding room"  (dags att vända blad).

Den här resan företog vi oss alltså tis-ons. Efter det tänkte jag att: "nu ska jag ta det lungt ett tag". Det höll till igår, fre.Då fick vi för oss att köpa ett sexpack och sätta oss i parken, det var varmt ute och solen sken så det kändes som en bra idé. Problem nr 1: den godaste (!) och billigaste ölen var 7.0or. Så vi drog ett par öl, käkade lite och lyssnade på musik. Utgång lät efter 6 öl som en fantatisk idé precis som det brukar göra, det var bara Marcus som bangade, något som jag avundas honom en  hel del i skrivandets stund. Men utgång blev det, Till den bar som vi familjärt börjat kalla för "Glada kuken" eller helt enkelt "kuken". Ex. "Marcus, häng med till kuken ikväll, det kommer bli skitkul!". Anledningen till detta något vulgära smeknamn är att stället heter "Happy Cock" vilket då ska syfta på en tupp som finns på deras logga. Det finns nog ingen, inte ens bland japanerna, som inte fattar vad "Cock" egentligen betyder, men likförbannat så heter stället så.

Eftersom det bara kostar 3000yen för ett "drick-hur-mycket-du-vill-hela-jävla-natten-lång"-pass medan drinkarna i sig kostar en 6- till 700 så ligger det nu ett avklippt sådant armband på min micro.Det är också anledningen till en hel uppsjö av dumma grejer som hände någon gång efter klockan 3 inatt, varav jag säkert bara minns toppen på isberget. Hur som helst så tappade vi bort Anton någonstans inne på glada kuken, och jag och Jimi fick den då så självklara idén att avsluta kvällen med lite kareoke. Väl där kommer jag på att jag är på tok för full för att sjunga, men precis lagom full för att baila ut via brandtrappan och en assmal gränd för att sedan klättra över ett högt staket i metall och kuta därifrån. Jag presenterar min plan för Jimi som raskt håller med om att det låter som en bra idé (!) och så beger vi oss. Förutom en del skrubbsår så klarade vi oss helskinnade vilket mest känns som tur. Skrattandes som små barn på E ragglade vi hemmåt och påvägen hittade vi en gatumusikant vid namn Charlie som var väldigt duktig (jag hoppas han var det, men i vårt tillstånd är jag inte säker på om vi kunde avgöra det). Jag slänge till honom lite småmynt och sen sjöng vi en stund med honom. På något sätt lyckas Jimi få fram att vi gärna vill starta ett band med honom och nu har vi hans nummer.

Efter säkert en timmes musicirande av yppersta kvalitet traskade vi hemmåt igen,  och någonstans påvägen hittade vi en olåst cykel. Den här cykeln ligger nu på botten av kanalen, vilket jag skäms rätt hårt för. Det var jävligt onödigt men just då kändes det som en skitkul grej. Att det dessutom är 1 000 000 Yen i böter på att cykla full i Japan (c:a 90 000 kr) hade vi lyckats glömma bort, och jag är oerhört tacksam för att vi cyklade på smågator och att ingen polis stoppade oss.  Mer än så kommer jag inte ihåg, men i min bakisångest så känns det som om hela gårdagen var ett stort misstag och jag vet inte riktigt om jag vågar visa mig utanför garderoben igen. (youtube: "the botten is nådd" gav mig lite tröst)

Det var allt jag hade att komma med idag, men det var ju också en hel del. Man blir produktiv av att må dåligt ibland... Så nu måste jag gå återgå till att må skit, vi hörs!