Förälder och Frändelös?
För ett tag sedan, när jag låg och filosoferade (om jag nu låg ned det minns jag inte) så kom jag fram till något underligt och rätt skrämmande: Mina föräldrar umgås aldrig med sina vänner! och när jag säger aldrig så menar jag att de hörs på telefon ungefär en gång i månaden och säger att det vore kul att träffas någon dag.
När slutar man umgås med sina vänner?
Är det dagen man kommer hem från jobbet, helt slut, och inte orkar röra sig ur soffan på hela kvällen? Eller när man flyttat ihop och trivs bättre hemma med flickan än ute med grabbarna? (vissa av oss har ju redan hamnat där, eller hur Richard) eller kan det vara att man helt enkelt inte får någon fritid alls?
Det som känns mest troligt är att när man väl skaffat ungar så har man inte tid med vännerna lägre. Om det är så vet jag inte om jag vill ha några barn. Fast det vill jag egentligen, för de skulle bli så grymt snygga ungar! men ändå, priset man får betala känns lite väl högt. Jag älskar mina vänner och får jag inte träffa någon av dem på ett par dagar känner jag mig fruktansvärt ensam. Så hur ska man överleva vuxenlivet då? svaret blir nog mormor och morfar för mina ungar, jag har ju på tok för många föräldrar, ännu en fördel med att vara skiljsmässobarn! Fy fan, så jävla orättvist, mina ungar kommer få så sjukt mycket julklappar! varför är inte mina föräldrar skiljsmässobarn för? iofs så är mamma det, men morfars "nya" (alltså sen 30 år tillbaka minst) har jag aldrig fått några julklappar av... fusk. Livet är bra orättvist ibland, men jag fick åtminstone extra veckopeng ibland när jag var liten, för att jag sa att jag inte fått någon av mamma till pappa och tvärtom ^^.
Så om 15-20 år (tror jag nu, det kanske blir om fem) dumpar man skrikmaskinen hos mormor Åsa och drar på krogen med grabbarna, ännu ett världsproblem löst! sen var det det där med växthuseffekten.... hmmm
När slutar man umgås med sina vänner?
Är det dagen man kommer hem från jobbet, helt slut, och inte orkar röra sig ur soffan på hela kvällen? Eller när man flyttat ihop och trivs bättre hemma med flickan än ute med grabbarna? (vissa av oss har ju redan hamnat där, eller hur Richard) eller kan det vara att man helt enkelt inte får någon fritid alls?
Det som känns mest troligt är att när man väl skaffat ungar så har man inte tid med vännerna lägre. Om det är så vet jag inte om jag vill ha några barn. Fast det vill jag egentligen, för de skulle bli så grymt snygga ungar! men ändå, priset man får betala känns lite väl högt. Jag älskar mina vänner och får jag inte träffa någon av dem på ett par dagar känner jag mig fruktansvärt ensam. Så hur ska man överleva vuxenlivet då? svaret blir nog mormor och morfar för mina ungar, jag har ju på tok för många föräldrar, ännu en fördel med att vara skiljsmässobarn! Fy fan, så jävla orättvist, mina ungar kommer få så sjukt mycket julklappar! varför är inte mina föräldrar skiljsmässobarn för? iofs så är mamma det, men morfars "nya" (alltså sen 30 år tillbaka minst) har jag aldrig fått några julklappar av... fusk. Livet är bra orättvist ibland, men jag fick åtminstone extra veckopeng ibland när jag var liten, för att jag sa att jag inte fått någon av mamma till pappa och tvärtom ^^.
Så om 15-20 år (tror jag nu, det kanske blir om fem) dumpar man skrikmaskinen hos mormor Åsa och drar på krogen med grabbarna, ännu ett världsproblem löst! sen var det det där med växthuseffekten.... hmmm
Välkommen till min nya blogg!
Jag älskar färdiga meddelanden, dom är så generellt artiga och positiva. Jag kanske inte alls vill välkommna alla som tittar in på den här sidan, tvärtom. NI ÄR INTE ALLS VÄLKOMMNA TILL DEN HÄR SKITGAMLA BLOGGEN! hade varit lite roligare, det tycker åtminstone jag.
Men som min flickvän brukar säga "Du tycker så mycket!" och det har hon nog rätt i. Jag har svårt att tro att någon som inte känner mig redan kommer läsa det här och därför känns en presentation av mig själv rätt överflödig. Men jag kan ju åtminstone avslöja att jag kommer slänga upp en del texter som inte handlar om rent självbiografiska funderingar utan är av en mer skönlitterär karaktär också, mest för att se om det finns någon som gillar vad jag skriver. En del dikter är ofrånkommligt också, jag har en släng av pretto-poet i mig, även om jag försöker att inte låtsas om det så ofta. Bara därför ska jag avsluta mitt första innlägg med en dikt som jag håller på och arbetar med, den saknar ett par strofer men det kommer nog med tiden. HEJDA HEJDA /D.
a song in the silence,
a whisper in the dark
a few words of kindness
for love to throw a spark
a song in the silence,
a whisper in the dark
it takes so little
for his arrows to
find their mark
a whisper in the dark
a few words of kindness
for love to throw a spark
a song in the silence,
a whisper in the dark
it takes so little
for his arrows to
find their mark
