Cardanai

28 Juni 2007, uttänkt natten innan, satt på pränt efter jobbet

Ledsen Snook, men ni har fel. Det här inte Generation: Fuck You. Det handlar inte om att dissa det gamla eller gå sin egen väg. Det här är Generation: Fuck it.

Vi har uppfostrats i möjligheternas land, där alla kan jobba med vad de vill, bli vad de vill och ha vilken läggning de vill. Vi är fria att gå vilken väg vi vill, och som en sista desperat revolt vägrar vi ta första steget. Återigen har Snook fel, vi vet inte vart vi ska och vi orkar inte ta oss dit. (frågan är om vi ens orkar Googla på det) Jag möter det hela tiden: kontrasten mellan våra föräldrar och vi "ungdommar". De har jobb och familj, en stabilitet och ett lugn jag saknar totalt. De är där de vill vara, eller är åtminstone väldigt bra på att låtsas det.

Då fanns det jobb, men det var hårt. Idag finns det jobb, men ingen som kan tänka sig att jobba. Där det fanns eldsjälar en gång i tiden, som verkligen brann för sin sak, oavsett om det handlade om politik eller miljö, eller hyresgästföreningen, vad som helst. På deras plats, i våran generation, ser jag asksjälar, som inte orkar bry sig, inte vill engagera sig och skiter i allt.

Ändå finns den där, potentialen, och den är enorm. Den kan jag också ana varje dag, hos mina vänner och många andra. Jag ser musiker som har begåvningen men inte orkar sträcka sig efter instrumenten, konstnärer som är för upptagna för att hitta ett passande motiv. Jag ser politiker som inser att systemet suger och sitter kvar på sin plats i väntan på sin del av kakan i form av en högre post. Jag ser studenter som studerar för att de inte kommer på något bättre att göra, för att skolan är allt de känner till. Jag ser de som aldrig get skolan en chans för att den inte var någon utmaning.... det är nästan det underligaste, men det är i många fall de smartaste och mest begåvade som har sämst betyg, mest beroende på en likgiltighet inför uppgifter och prov. Det tror jag beror på att de redan kan det som läraren berättar, eller inte ser någon poäng med att kunna det.

När de mindre intellektuella gör som de blir tillsagda ifrågasätter de smarta, men de orkar inte protestera på allvar, "Fuck it" är deras svar på dålig undervisning och meninglösa uppgifter.

Vi präglas också av något som plågar mig djupt, på ett rent personligt plan. Oförmågan att fullborda det vi påbörjat. Jag tänkte efter noga igårkväll och jag kan inte säga att jag någonsinn helhjärtat arbetat till toppen av min förmåga för att föra något. Aldrig, i hela mitt liv.

Nätterna jag haft svårt att somna på grund av saker jag sagt "Fuck it" till under dagen är däremot oräkneliga, Säkert flera dagar i veckan. Jag tror, helt ärligt, att jag lägger mer energi på att må dåligt över saker och ting än vad som krävts för att göra dem, och jag tror inte att jag är ensam. Till och med saker jag VILL göra, saker jag tycker om, kan kännas som oöverstigliga hinder. Skrivandet till exempel, jag älskar att skriva och gör det så otroligt sällan.

Vad är felet då? Jag vet inte, men för mig känns det som om varje möjlighet till att uppnå något innehåller ett större mått av motstånd än jag kan besegra. Om man bara kan möta den känslan, få kraft någonstans ifrån och bara ge sig fan på att göra sitt bästa så tror jag man kan klara vad som helst.

Men då måste man ta det där första steget, och dessutom bestämma vilken riktning man ska gå.

Fuck it

Nedan kommer en redogörelse för mina förehavanden. De skall också ses som en ursäkt/förklaring till varför jag inte har varit så aktiv som jag själv skulle önskat med "bloggandet". Om ni undrar varför mitt språk är skittrisst och formellt så ser ni nog varför snart..... DÖD ÅT KANT!

A, När det gäller estetiska omdömen har Hume, i sin uppsats, "Of the Standard of Taste", utarbetat något han kallar för en "smakens paradox". Paradoxen består av tre påståenden som, var för sig, verkar helt vettiga men så snart man kombinerar två av dem måste man utesluta den tredje. De tre påståendena är som följer nedan:

 

1, "Smaken är som baken", kort sammanfattat, folk har olika smak och rangordnar därför konstverk efter eget tycke, baserat enbart på den egna uppfattningen om vad konstverket ger en för upplevelse, och hur det mäter sig med annan konst man upplevt, eller möjligtvis en medfödd uppfattning. Det går Hume inte in på.

 

2, Vad du än tycker, så har du rätt. Oavsett vad du tycker om ett konstverk så är det den känslan du får, eller den åsikt du har, ren och oförfalskad, och den behöver därför inte försvaras eller refereras till något bortom sig självt. Det finns inget "Rätt" eller "Fel" när det gäller smak, ingen objektiv sanning i frågan.

 

3, Vissa saker är, rent objektivt, sanna eller falska, även när det gäller konst. Här tyckts Hume mena att vissa saker helt enkelt är verk av genier, medan andra är helt värdelösa, vilket vem som helst, utom en komplett idiot kan se från första början. Han talar om att man inte kan påstå att en damm är lika vidsträckt som havet, och på samma sätt går inte vissa konstnärers verk att jämföras med andras, och de som gör det är så dumma att de inte är värda att bry sig om.

 

Så vilka skall man då välja av dessa tre? Om man väljer 1 och 2 hamnar du i en sorts subjektivistisk eller relativist position, men om du väljer 2 och 3 blir du helt plötsligt en objektivist till synsättet, och dömer därmed ut möjligheten till en personlig, oreflekterad åsikt, eller förringar åtminstone dess betydelse.

 

Själv väljer Hume att hålla fast vid 1 och 3, och vidhåller alltså att man kan ha fel när det gäller sin åsikt om ett konstverk. I sina egna ord: "It is natural for us to seek a Standard of Taste; a rule, by which the various sentiments of man may be reconciled; at least, a decision, afforded, confirming one sentiment and condemning another"

 

Enligt Hume, skall man, för att ha rätt åsikt, infalla i just det i citatet nämnda "Standard of Taste". Det är alltså den generella uppfattningen som regerar i Humes "Standard of Taste", men inte allmänhetens uppfattning, utan vad som bäst översätts som "den gemensamma domen" av en samling experter. Dessa experter skall besitta fem specifika kvaliteter för att vara skickliga att kunna bedöma konst på ett bra sätt.

 

"Strong sense, united to delicate sentiment, improved by practice, perfected by comparison, and cleared of all prejudice, can alone entitle critics to this valuable character; and the joint verdict of such, whereever they are found, is the true standard of taste and beauty" *

Hume menar alltså att den som skall vara en tillräckligt god kritiker för att få bedöma vad som är bra eller dålig konst inte bara måste ha en känsla för detaljer och vad som känns verklighetstroget i ett visst verk utan också själv ska ha praktiserat konsten och övats i kritik av den. Dessutom måste kritikern ha kännedom om annan konst inom området, till exempel ha gått en kulturvetenskaplig utbildning, för att lära sig att kritisera litteratur. Om man väl hittar sådana kritiker som har alla de krav Hume eftersträvar hos en sann konstkritiker, och först då, kan man få kunskap om vilka konstverk som faller inom ramarna för hans "Standard of Taste".

 

Hans teori har kritiserats, bland annat för att de kriterier han ställer upp inte räcker till. Peter Kivy är en av kritikerna till Humes teori om konstnärskritiker och han anmärker bland annat på att Hume inte talar om de konstnärliga objekt som skall bedömas utan vilka som är kvalificerade att döma dem, och varför skall man vända sig till dessa såkallade experter istället för att döma själv?

Som svar på denna kritik menar Hume att personer som motsvarar hans krav erkänns av hela mänskligheten som experter, och ingen kan väl göra de bedömningarna bättre än just dessa kvalificerade? Han finner det endast naturligt att vi söker oss till dessa auktoriteter och förlitar oss på deras omdömen.

 

 

 

 

 

 

B, Kant talar om flera olika förklaringsmodeller på varför intryck av naturlig skönhet och konstnärens efterapningar av denna skönhet påverkar oss som de gör. Att betrakta det sköna väcker behagliga känslor hos oss, känslor som, rent kausalt, hänger ihop med det föremål som väckte dem.

 

Den naturliga, liksom den konstnärliga skönheten, har till synes ingen yttre funktion. Upplevelsen av skönhet ger ingen djupare kunskap och att betrakta det vackra skapar inte ett begär för materiella ting. Skönheten i naturen får oss att känna som om världen omkring oss är en del i våra egna syften och projekt. De naturligt vackra objekten som vi stöter på får oss att känna oss som om vi var en del av naturen, eller att vi ligger på samma våglängd som den. Som Kant skulle ha sagt det: Vi känner att naturen i sin helhet skulle vara till fördel för våra psykologiska och praktiska intressen som subjekt.

 

Att bevittna en vacker solnedgång handlar om, enligt Kant, inte att veta, utan att känna, att naturen i sig är begriplig. Att möta det vackra har inget praktiskt värde, ingen djup filosofisk lärdom att visa oss, men vi människor dröjer oss ändå kvar vid manifestationen av det vackra därför att betydelsen i det vackra reproducerar sig självt.

 

Det vi finner tilldragande, såväl inom litteratur, som konst och ute i naturen får vår uppmärksamhet, och genom att uppmärksamma dessa ting njuter vi av dem.

 

Kant menar också att ett framgångsrikt konstverk bör vara ett original, men konstnären är fri att hämta inspiration från andras verk, så länge han/hon inte medvetet kopierar tidigare tavlor eller vad det nu kan vara konstnären han/hon inspirerats av framställer. För mig verkar det som om Kant, precis som när det gäller hans Kategoriska Imperativ, lägger större vikt vid tanken bakom än själva handlingen. Om två personer skulle ha målat precis likadana tavlor oberoende av varandra skulle de kunna vara framstående konst, medan om den ene kopierat den andre skulle kopian vara det sämre verket, med detta är bara intrycket jag fick när jag läste texten.

 

Kant talar också om att förmågan att skapa konst, eller framgångsrik konst kan övas upp med hjälp av idog träning och faktiskt utövande. Att öva sig inom sitt konstnärliga område karaktäriseras ofta av vissa element av improvisation med olika material, färger o.s.v. Och denna form av improvisation är också en källa för vårat intresse i de konstnärliga produkterna.

 

Men konstens originella natur får inte vara helt dominant, originellt nonsens är inte konst, menar Kant. Därför bör konsten vara både begriplig och förnuftig, och dessutom fungera som modell.

 

Precis som med solnedgången, ska betraktaren känna "som om konsten är till fördel för deras psykologiska och praktiska intressen som subjekt". Det är också viktigt att vi, som betraktare, inte känner oss tvingade av konsten, utan känner oss fria att testa nya saker och nya tankar.

 

Kants syn på både konstnärlig och naturlig skönhet har haft stor betydelse och dragningskraft genom tiderna. Skönheten i naturen såväl som den artificiella skönheten verkar dra till sig och absorbera, beroende på konstform, ögats eller örats uppmärksamhet tillsammans med intellektets (eller förnuftets, det ord som Kant tycks gilla mest) och ha det egenvärde som Kant talar om, inte för någon speciell psykologisk läxa eller av praktiskt intresse. Ett kriterium för konst är, enligt Kant, just de element av arrangemang för kvalité och formalitet som vi finner behagliga.

 

 

Kants estetikteori har naturligtvis mötts med en del kritik, främst för att den inte ger några direkta och specifika regler kring vad som är bra konst. Hans svar på denna kritik är att konst saknar sådana begränsningar, konsten är fri och därför kan man inte inringa den så enkelt.

 

Kant fokuserar ganska så mycket på de formella elementen i konsten, vilket, hos honom, kan förringa de representativa och psykologiska elementen inom konsten. Kant var också mycket tveksam till provokativ konst, då den ledde bort från det som Kant ser som konstens uppgift: "att skänka behag genom förnimmelsen av de formella elementen". Om ett konstverk alltså har som syfte att provocera, och inte att vara konst, är det alltså, som jag förstått det, inte Konst alls enligt Kant.

 

Orginalitet och nyskapande har i alla tider hyllats inom såväl litteratur som måleri och på teaterscenen. Kant tycker att det är Genierna som skapar sina egna regler i konsten, då de har en viss fallenhet, en skaparkraft, som ingen annan kan dela, och just eftersom konstnärer bestämmer sina egna regler finns det inga fasta förutsättningar för hur konst skapas, det beror helt på vilket uttryck och vilket vision individen (Geniet) har med sin konst.

 

Geniekraften är en gåva från naturen själv, menar Kant, som tillskänks en person vid födseln, och som genom personens livstid leder honom/henne på rätta vägar och dessutom skänker personen idéer till skapande (detta lär Kant ha kommit fram till genom att jämföra det Latinska ordet Genius med det tyska Genie). Denna "genikraft", eller genisjäl, stannar alltså med en person livet ut och dör med honom/henne, tills den dag då naturen finner en ny själ/person att skänka denna gåva till.

 

Men trotts att man som person äger genikraften behöver inte det betyda att den konst man skapar blir framgångsrik med än gång, för genikraften kan bara förse en med rikligt material för god konst. Det krävs hårt arbete, formell skolning, form och inspiration för att skapa god konst. Konstnären måste försöka nå upp till de krav som "smaken"(här förstår jag det som om Kant menar vad som är på modet, eller vad som allmänheten tycker är snyggt) sätter och hitta den form av framställning och stil som han själv blir nöjd med, vilket inte är särskilt enkelt, och kan kräva försök innan man lyckas.

 

"it is in regard to [Genius and imagination] that [a work] deserves to be called inspired [even though it is ] only in regard to [taste and judgement] that it is deserved to be called...beatiful" / sid 105, tredje stycket

 

Ett genis verk tjänar som något efterkommande, i vissa fall samtida, konstnärer kan pröva sin egen talang mot. Det är inte förrän ett verk får möta sin publik, och prövas i sitt sammanhang av andra som dess kraft som geniverk kan fastställas.

 

Det är den fria och meningsfulla konsten som skapar en mänsklig kultur, ger den färg och form, som ett andra hem för människorna.

Om ni mot förmodan orkar läsa allt detta (så jävla hurtigt, skaffa ett liv) så kan ni ju ta och fundera på hur det känns att ha läst ett flertal böcker (på akademisk engelska, varför ha kurslitteratur på svenska, det är väl onödigt, och böckerna förlorar ju såååååååå mycket i översättningen) i ämnet, skriva skiten och faktiskt förstå vad det handlar om. Så nu förtjänar jag kopiösa mängder alkohol så jag kan glömma all skit jag lärt mig under terminen, varsågoda och bjud! ^^

Tack och hej /Daniel

P.S jag tänker aldrig skriva ett såhär långt blogginlägg igen, ni behöver inte vara oroliga! D.S

Frihet är ett fult ord för att påtvinga andra rättigheter dom inte vill ha. Eller åtminstone brukas det så av vissa regimer. "Frihets-hets" är något jag avskyr, det förekommer överallt nu för tiden. Själv skulle jag hellre vara hjärntvättat och lycklig än dissullisionerad, fri och deprimerad. Sen finns det ju såklart en gräns för hjärntvätt också, men religion t.ex. är en form av hjärntvätt jag gillar, åtminstone i en måttlig mängd. Frihet är också en form av hjärntvätt, och de "fria folken" utnyttjar inte hälften av de friheter de har. Förtryck är ju aldrig bra, men regler som säger att man inte får förtrycka andra begränsar ju också ens frihet. Egoism är det ultimata uttrycket för frihet, att göra precis vad man själv önskar jämnt. Men jag lever hellre i ett moraliskt samhälle än ett fritt. Vissa liberalister hävdar ju att moral och egosim går att kombinera, men då säger jag som Thomas Jefferson:

Self-interest, or rather self-love, or egoism, has been more plausibly substituted as the basis of morality. But I consider our relations with others as constituting the boundaries of morality. With ourselves, we stand on the ground of identity, not of relation, which last, requiring two subjects, excludes self-love confined to a single one. To ourselves, in strict language, we can owe no duties, obligation requiring also two parties. Self-love, therefore, is no part of morality. Indeed, it is exactly its opposite.

om ni undrar varför jag hetsar så mycket så beror det på att jag har debbaterat moral, frihet och ordet "staten" med Jocke i sex timmar! och så har jag moraltenta imorgon, men den är jag ju fri att skita i....

I skrivandets stund sitter jag på ett LAN hemma hos Petter, något jag inte gjort på mycket länge. LAN var något man sysslade med när man hade fritid, men när jag hörde att de var igång kunde jag inte låta bli. Det är så skönt att göra riktigt dumma saker ibland. För jag borde verkligen inte sitta och lana till långt in på natten, jag har tenta på måndag. Vem det än är som planerar vårt schema så måste den ha något emot oss, för det är en omöjlighet att klara alla de tentor de häller över oss. Bara den här veckan har vi tre, och sen en till nästa vecka. vanligtvis behöver man två veckors intensivt plugg för att klara EN tenta, nu får jag helgen på mig.

Men då kan man ju inte sitta och plugga som en idiot, det är ju inget kul. Självklart måste man lana lite istället. Men det är ju sånt som hör ungdommen till, även om jag nog börjar nära mig ungdommens höst...