Cardanai

Jag kände att jag lika gärna kunde lägga upp det här arbetet eftersom det bara samlar dom på min föreläsares skrivbord annars. Hoppas ni tycker det är spännande! jag hatar min blogg, den skiter i formateringar gjorda i word.

Essäuppgift, Bildens Tillkomst

Del 1

De bilder jag har valt kan vid första anblicken te sig väldigt olika varandra och kanske inte så passande till en sån här uppgift. Den ena är ett fotografi, det andra en målning, med flera hundra år emellan sig. De saknar gemensamma nämnare när det gäller färg och form men det är i motivet och framförallt syftet bakom som man finner paralleller dem emellan. Båda porträtterar upprorsmän i deras sista stund, den ena stillheten efteråt, den andra skräcken precis innan.

Den äldsta av dem är målat 1793 (antagligen den 13 juli) och är enligt Art History ett beställningsverk av Jakobinerna vars skräckvälde hade Paris i ett fast grepp. Målaren Jacques-Louis David har, av en välkänd auktoritet på ämnet: Bengt Lärkner, kallats för konsthistoriens största opportunist. Enligt samma källa skall David, som själv var en upprorsman, varit på plats och börjat skissa på sin målning redan innan badvattnet kallnat.


Målningen, "Death of Marat", fick en oerhörd symbolisk betydelse och om David inte varit revolutionens konstnärliga regissör redan innan så blev han sannerligen det med denna målning. Marat avbildas i en nyklassisk stil och påminner om en kristusgestalt där han ligger, stilla och fridfull men ändå med en martyrs anletsdrag. Hela målningen kan med fördel jämföras med det religiösa spanska måleriet från barocken, den blir som en fusion mellan det gamla och nya. Marat skulle med sin pose passa lika bra i jungru Marias armar som i sitt badkar. Jämför till exempel med Michelangelos "Pietà"-skulptur (observera att det inte tillhör den spanska barocken)
Det finns inget i målningen som inte framställer Marat som en fredens man, från fjäderpennan som han håller i den ena handen till tyget som omsveper honom, vitt vilket är oskuldens färg. Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet han håller i sin hand ser man också att det är en vädjan från kvinnan som sedan mördade honom, Marie anne Charlotte Corday, om att få hans välvilja och bistånd, smicker för att komma honom nära och sticka kniven i honom. Oljefärgen på duken är ett fönster mot Marats sista vila, eller åtminstone den bild som David och jakobinerna ville att vi skulle se.

Hur Marats död egentligen såg ut får vi nog aldrig veta, men Davids bild skapade helt uppenbart en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak och kan därför ses som en tidig propagandabild, även om det redan på romarnas tid fanns propaganda.

Den andra bilden jag valt är betydligt nyare, men gjorde nog ett minst lika starkt intryck på sin samtid när den kom som Davids målning. Eddie Adams har för evigt etsat in bilden av avrättningen på Nguyễn Văn Lém i våra hjärnor med hjälp av sin kamera. Bilden är tagen den 1:e Februari 1968 på en gata i Saigon, Vietnam. I Ritchins bok står det att "This is War!", ett bildreportage från spanska inbördeskriget, är den mest kända krigsskildringen, men för mig är det Adams bild som toppar listan. När jag tänker på Vietnamkriget är den det första som kommer upp i mitt huvud, och det tror jag inte jag är ensam om.

Adams var, när han tog fotot, anställd av Associated Press som krigsfotograf och det var i inledningsfasen av Tet offensiven som kortet togs. Under sitt liv var Adams ute i världen och fotograferade inte mindre än 13 krig, men om Vietnam var hans första vet jag inte. När bilden publicerades hade pressen vänt sig mot kriget och regeringens budskap och bilden av avrättningen användes för att ge ett starkt stöd till krigsmotståndarna. Nguyễn Văn Lém framställs som en martyr i minst lika hög grad som Marat och man ser tydligt hans förtvivlan och hjälplöshet samtidigt som mannen med pistolen, Nguyễn Ngọc Loan, framstår som en känslokall bödel med ansiktet halvt dolt. Sekunden efter bilden togs smäller skottet av och Nguyễn Văn Lém ligger död på gatan i Saigon, men tack vare Adams snabba kamera finns hans sista ögonblick bevarat för evigt.

Båda dessa bilder är tydlig propaganda, och ingen av dem ger en särskilt rättvis bild av verkligheten. Dessa martyrer var i verkligheten bägge mördare och endast tack vare konstnärernas skicklighet och vilja att arrangera verkligheten har de rentvåtts från tidigare synder. I Adams fall är det inte helt och hållet hans fel då det inte var hans genomtänkta avsikt som skapade bilden, det var en ögonblicksbild. Eller i hans egna ord:

"The general killed the Viet Cong; I killed the general with my camera. Still photographs are the most powerful weapon in the world. People believe them; but photographs do lie, even without manipulation..."

När David kunde tänka över kompositionen och förändra fritt under arbetets gång hade Adams bara en sekund på dig innan skottet brann av. I den variant av Adams foto jag fått tag på så ser bakgrunden dessutom ut att ha editerats för att förlora färg och få figurerna i färgrunden att synas ännu mer tydligt. Rent bildretoriskt finns det inte mycket förnuftsargument i dessa två bilder, tilltalet riktas direkt till Patos, våra känslor. David har stegrat känslonivån ytterligare i sin målning genom att få lådan vid badkarets kant att se ut som en gravsten, signerad av honom själv som en tribut till den fallne ledaren. Och genom att låta mordvapnet ligga kvar på golvet för att påminna betraktaren om vad som skett. Till den här målningen är David avgjort sändaren och vi mottagare men i Adams fall är det svårare. Är det han som tog bilden som är sändaren eller tidningen där den publicerades?

Del 2

Under ett parasoll på ett fluffigt moln sitter två män och dricker kylda drycker. Det är en vacker dag i himmelen och solen skiner med en behaglig värme. Plötsligt dyker en yngling upp bredvid de två männen och slår sig ned i en ledig stol vid deras bord. Männen sneglar frågande på honom men säger ingenting, utan väntar på att han ska ta till orda först.

- Ursäkta mina herrar, jag borde inte vara här egentligen men jag måste fråga er några saker innan jag beger mig hemåt igen. Jag har med mig två av era verk och jag skulle hemskt gärna vilja att ni tog en titt på dem och gav lite synpunkter på varandras olika bidrag till konsten.
- Det ska väl kunna gå för sig, om ni inte har något emot det? Säger mannen till höger om nykomlingen, som bär en kamera i ett rem runt halsen och sneglar på den andre.
- Jag kan visserligen komma på andra viktiga saker jag skulle kunna sysselsätta mig med, men låt gå då svarar den andra och ser högdraget på nykomlingen, som börjar svettas lite.
- Det ska nog inte ta särskilt lång tid, mina herrar. Det gäller ert fotografi från Vietnam, herr Adams, den som ni fick Pulitzerpriset för 1969 som ni säkert minns. Och så var det er målning av Marat medborgare David, jag har dem bägge med mig här, säger ynglingen och rotar fram bilderna ur en svart portfölj som plötsligt dyker upp vid hans fötter.
- Det fotot förföljer mig även efter döden, varför kan det inte lämna mig ifred? Klagar Adams och ser förebrående på den unge mannen som lyckas med att se lite skamsen ut.
- Jag har då inget emot att återse min målning igen! Ni kan inte ha varit någon vidare konstnär herr Adams om ni tycker era egna verk är så hemska.
- Nå, om ni nu skulle kunna vara vänliga att ta en titt på varandras bilder? Frågar ynglingen försagt. De båda äldre männen sträcker sig över det runda bordet och byter bild med varandra.
- Vad är detta? Har ni verkligen målat den här? utbrister David och sneglar över kanten på bilden bort mot Adams. - Det där är ingen målning, det är ett fotografi säger Adams och gestikulerar med kameran.
- Ett vaddå?
Ynglingen tar ett djupt andetag och förklarar sedan för David vad ett fotografi är för något och hur det utvecklats från stillbilder till rörliga, från svartvitt till färg och från analog till digital. Han berättar om hur man förr redigerade bilder genom valet av fotopapper och andra åtgärder i mörkerrummet. Han berättar också om hur man idag kan redigera fotografier på digital väg, och att det i dagsläget är svårt att veta vad som är original och vad som är en kopia.

- Då är det här, säger David och petar upprepade gånger på Adams fotografi, inte konst! Det krävs ingen som helst skicklighet för att skapa det här! Det går inte ens att jämföra med min tavla!
- Men nu är det min uppgift att göra det, säger ynglingen i ett försök att låta bestämd. Dessutom tycker jag visst att det krävs skicklighet för att ta en bra bild. Man måste ha en konstnärs öga för vad som är estetiskt tilltalande och hitta det läge där bilden blir precis som man vill ha den. Att fånga rätt ögonblick är en konst i sig, för att inte tala om att vara på rätt plats, vid rätt tillfälle. Man måste precis som en målare ha ett konstnärligt synsätt, söka motiv runtomkring sig i vardagen och hitta dem där andra inte gör det, eller vad säger ni herr Adams?
- Jag säger att jag skulle vilja se dig ta en bättre bild, om det nu är så lätt påpekar Adams och betraktar utmanande David. Din målning är ju arrangerad i efterhand och kan inte göra anspråk på någon sanningshalt alls, vilket ju är till fotografiets fördel, människor tror att kameran inte ljuger, men det gör den naturligtvis.
- Jag skulle nog kunna ta en bättre bild, men jag skulle aldrig sjunka så lågt som att ersätta sann konst med en liten låda som skapar bilderna åt mig! Säger David irriterat och reser sig upp. Adams reser också på sig och stirrar tillbaka men ynglingen avbryter dem. - Mina bästa herrar! Nu har vi verkligen kommit ifrån ämnet! Sätt er ned igen och ta något mer att dricka, så ska vi inte prata mer om vad som är konst och vad som inte är det.
- Låt gå för det då säger David, och bägge männen sätter sig ned. Om man bortser från att det inte är konst, så måste jag säga att bilden talar direkt till mig, det finns inga symboltolkningar som kräver förkunskap eller först dyker upp efter noggranna studier. Men det är kanske sådana fotografier är till naturen?
- Det skulle man väl kunna säga, svarar Adams som fyllt på sitt glas och satt sig till rätta i stolen. Direktheten och den skenbara äktheten är två av fotografiets fördelar gentemot till exempel din målning. Men jag kan faktiskt känna att även din tavla är ganska direkt i sitt budskap till betraktaren.
- Man kan väl säga att hans tolkning av det han såg är lite mer subjektiv än din? För det är ju i bägge fallen er tolkning av verkligheten som ni sen översatt genom era verk för att vi ska förstå dem som ni önskar. Tycker ni att det finns utrymme för några misstolkningar av budskapet i någon av bilderna?
- Det skulle jag inte vilja påstå säger David.
- Nej, faktiskt inte jag heller. Med alla symboler för fred och oskuld i den här målningen utesluter den nästan alla andra tolkningar en den att här har en oskyldig man mördats, säger Adams tar en klunk för att fukta strupen.
- Man kan väl säga att ni båda format er tids syn på den typ av konst ni sysslade med?
- Det var väldigt försiktigt formulerat unge man, säger Adams och flinar mot ynglingen, men det kan man väl säga. Även om jag inte gillar mitt foto så hade ingen innan mig fotograferat kriget på så nära håll förut, på ett så "naket" sätt om du förstår vad jag menar.
- När det gäller min stil så kan man nog påstå att jag styrde in dåtidens konst i den bana som jag själv önskade. - Som en arkitekt? Frågar den unge mannen.
- Mer som en Dirigent, en maestro skulle jag vilja påstå, säger belåtet David.
- Man kanske kan säga att du satte tonen för andra konstnärer runtom dig?
- Gör dig inte lustig, unge man! Säger David lite irriterat. Jag hade helt enkelt ett mycket stort inflytande och stod makthavarna nära, och det räcker med det.
- Då får jag tacka så mycket för att ni tog er tid att tala med mig säger ynglingen och samlar ihop sina anteckningar.
- Ha det bra grabben, vi ses säger Adams och lutar sig tillbaka i sin stol.
- Nå det återstår fortfarande att se, säger David och höjer på ena ögonbrynet, Och det har han nog rätt i.


/Daniel Ström 851030-0331 2008-02-25