Cardanai

Just nu, i skrivandets stund sitter jag och mår skit på lofttet i min 17kvadrat stora lägenhet i ett distrikt av Fukuoka som heter Chimizu. Stavningen på det där sista är jag inte säker på, men skit samma. Anledningen till att jag mår skit är att jag har haft en av de värsta bakisdagarna någonsin. inte den absolut värsta, men lätt top 10.

Och anledningen till det är att jag var ute med Jimi och två av de tre andra svenskarna som går på skolan, Marcus och Anton. Vi gick hade bestämt träff mitt på stan vid 22-tiden igår och möttes utanför ett gigantiskt varuhus i stil med IKEA som ligger mitt i centrum. När vi väl hittat varandra drog vi iväg mot Canal City, stans red light district för Anton hade hört att det fanns bra klubbar där. dessa klubbar var dock inte lätta att urskilja bland alla horhus, strippklubbar och hostess bars, så efter att ha knallat runt i en halvtimme eller så vände vi om igen för att söka efter en bar där man kunde få käk också.

 Hur kan det vara så svårt att hitta en klubb kanske någon undrar nu, men det är betydligt knepigare än det är i Sverige, inget ligger nämligen på gatuplan. Det enda sättet att se hur klubbarna ser ut är att kolla på skyltar i hissen upp eller gå in på ställena. och hissen ger ingen indikation heller, du kan hitta en mycket exklusiv "members only" klubb genom att åka i en sunk-his från 70-talet med smutsig spegel. Men det är väl bara att fråga någon då? hah! om det vore så lätt hade vi klubbat natten lång redan första kvällen. Det där med engelska är tydligen inte något som japanerna fäst så stort intresse vid, i alla fall inte utanför Tokyo. Och eftersom våran japanska är minst sagt bristfällig, särskilt min egen, så går man runt som en lallande dåre och springer upp och ned i trappuppgångar i ett desperat försök att hitta ett juste ställe att supa på.

Tillslut blev vi så trötta på skiten att vi drog tillbaka till ett ställe vi var på samma dag vi kom, men där hade de inte nomihodai efter klockan 1, och då var klockan 20 i.  Nomihodai är alltså en affärsidé som känns minst sagt tveksam om man kommer utifrån, men som uppenbarligen fungerar i Japan. Det bygger på att du får supa så mycket du vill under en viss tidsperiod för ett fast pris. På de flesta ställen ingår det mat också, en massa olika rätter som jag misstänker mest slängs fram för att distrahera en från drickandet. Kan ni tänker er hur vi som svenskar reagerar på en sånn grej? "ni får dricka hur mycket ni vill i 90 minuter från och med nu" = om exakt 90 minuter kommer jag vara aspackad!

Som ni kanske anar hittade vi ett ställe som fortfarande hade Nomihodai och betalade väl en sådär 250 svenska kronor för 5 maträtter, 6 bärs, en flaska sake och ett okänt antal drinkar var. Man KAN ju betala per bärs, men då kostar ungefär 500 yen, vilket är cirkus 40 svenska kronor. Ett sexpack bira på snabbköpet kostar 1680 Yen, och nomihodai kan man få för 2500. Valet känns inte så svårt som svensk, men för japanerna som bara tål 3-4 öl så förstår jag att ett sexpack kan vara värt pengarna. Hur som helst så slutade utekvällen på ett kareokeplace (som också har nomihodai) och sådär runt 6-7 på morgonen kom jag hemcyklandes, aprak och trött som fan.

Det är också en sak man märker här, staden sover aldrig. Det finns allt från frisörsalonger och tvättomaterställen till mataffärer som har öppet dygnet runt, och minst en 7-11 per kvarter med samma öppettider. dessutom står det läskautomater överallt, vi har två bara utanför huset, och på gaveln finns ytterligare en. Varför de inte blir sönderslagna är ett mysterium för oss vandaler, men så är det.

Allting är annorlunda här, alltifrån övergångställen som spelar musik när man ska gå, till taxibilar vars dörrar öppnas och stängs automatiskt. Jag har inte vant mig alls, trotts att jag varit här nästan en vecka. Varje dag hittar man någon ny sjuk grej som man inte riktigt kan smälta. Mitt kök till exempel innehåller en platta och en vask. inga skåp, ingen bänkyta, ingen ugn, ingenting! alla käkar ute, och hemmafest är ett totalt okänt koncept. inte ens efter jobbet går man hem, då finns arkadhallarna och "relaxcentren" eller om man är åt det mer desperatahållet, horhusen. I japan spelar även medelåldersmänniskor på spelhallarna, även om de mest håller sig till patchenko (hur fan man nu stavar det) som för mig är helt obegripligt. Ljudnivån på de ställena är astronomisk, tänk er att en jätte häller ut 40 miljoner stålkulor konstant och låter dem rassla genom en snitslad bana av metalstavar samtidigt som blippande ljud och helgalen musik hörs ännu högre. Helt obegriplig, det är vad det är.

Jag och Jimi har dock inte legat på latsidan, trotts språksvårigheterna och baksmällan. Idag cyklade vi in till centrum (20 mins cykeltur längs en enda spikrak väg) och införskaffade en riskokare och en fläkt. det är rätt ordentligt varmt här på loftet kan jag lova, det ligger direkt under plåttaket och isolering är ett främmande koncept för japanerna. Överhuvudtaget så bor alla jävligt trångt och sunkigt, men som jag sa tidigare så är ju ingen hemma någonsin så det spelar väl ingen roll för dem antar jag.

Men nu är det dags för mig att sova, jag hoppas det blir en bättre dag imorgon, och att solen tittar fram. jag har köpt en skitsexig regnrock men är inte så sugen på att behöva använda den. Bild finns på Jimis resdagbok, han heter Rathan där för er som är intresserade. Själv har jag inte skaffat någon ännu, jag nöjer mig med att lägga upp bilder på facebook och gnälla av mig här.

Detta var inte ett särskilt heltäckande inlägg, men det blev ju tillräckligt långt ändå, så håll till godo. nästa gång kanske jag lättar upp läsningen med en bild eller två, men idag orkar jag inte anstränga mig mer än såhär.

natti natti! (klockan är nu 01:45 här,  i sverige är den 18:45