Cardanai

När jag kom till Japan blev jag först väldigt besviken. Den uppgående solens land nådde verkligen inte upp till mina skyhöga förväntningar. Det var kanske inte så konstigt heller, men med tiden vande jag mig alltmer och även om jag inte känner mig hemma här så har humöret varit på uppgång sedan den djupdykning det tog i början.

Idag har emmellertid denna stigande kurva återigen tagit en djupdykning, av flera anledningar. I fredags var jag och gymmade och efteråt hittade jag min cykel halvt demolerad. någon hade sparkat på cykelkorgen tills den var helt sne och slängt ut innehållet på marken i regnet. Jag blev jävligt lack redan då, men försökte ignorera det och senare samma kväll (efter en cykeltur från helvetet i äkta japanskt spöregn på en snecykel) lyckades Jimi övertala mig att vi skulle gå ut. Kvällen var rätt trevlig, men jag kunde inte sova ordentligt och lördagen hade jag en av mina värsta baksmällor någonsin.

Den vägrade dessutom ge med sig, så jag fick lida mig igenom festivalen vid skolan (återigen spöregn) med frosssvettningar och ett maginnehåll som bara ville ut. Därefter blev det LAN igen, i brist på bättre saker att göra, och det gav inte heller direkt någon vila. Min kropp skriker efter sömn och mitt huvud vill fortfarande sprängas sen i fredag.

Höjdpunkten var dock när jag kollade igenom påsen med träningskläderna från i fredags och hittar min stenring i småbitar. Den måste gått sönder när någon sparade på cykeln, och antagligen hoppade på kläderna i korgen. Tack Japan!