Cardanai

Ni som känner mig vet att det finns så saker jag mår så bra av, eller njuter så mycket av att göra som att skriva arga brev. Det är lite av mitt kall här i livet, och om jag får säga det själv, vilket jag får eftersom vi trotts allt fortfarande har lite yttrandefrihet kvar, så är jag rätt bra på det. Som ni säkert vet har jag inte varit särskilt nöjd med skolan, och idag fick jag ett brev från SI, mitt språkreseföretag, som fick bägaren att rinna över. Det var Anton som larmade mig, han hade nämligen fått ett identiskt brev med bara namnet utbytt. Personlig service är fint när man jobbar inom tjänstebranschen, tycker ni inte det? så här stod det i hennes brev:

"Hej Daniel!

Du har nu varit i Fukuoka i cirka sex veckor och börjar förmodligen komma tillrätta i din nya vardag. Vi på SI - Study International hoppas att du trivs bra och att språkundervisningen uppfyller dina och våra högt ställda krav.

Det tar alltid lite tid att vänja sig vid allt nytt som man möts av när man flyttar till ett nytt land och en ny kultur. Men efter några veckor kommer du att börja anpassa dig och vi är säkra på att du kommer att berikas med spännande upplevelser, lärorika erfarenheter och intressanta möten. Din studietid utomlands kommer att gå fort och utan att du vet ordet av det kommer du att vara hemma i Sverige igen. Försök därför att ta vara på tiden på bästa sätt och se till att lära dig så mycket som möjligt, både om den nya kulturen och din egen, om andra människor och om dig själv.

Om du har några frågor är det viktigt att du vänder dig till din kontaktperson på skolan, och du är givetvis alltid välkommen att kontakta oss på Study International.

Hör gärna av dig och berätta hur du har det!

Vi önskar dig en oförglömlig tid i Fukuoka!

Vänliga hälsningar,

Josefine Kollberg"

Jadå Josefine, våra höga förväntingar var det ja...
Mitt svar:

Hej Josefine!
Efter sex veckor i Fukuoka börjar jag vänja mig, men känner mig verkligen inte tillrätta. Det kan visserligen bero på att jag bor i vad som mest kan liknas vid en klädkammare med sovloft, som Dharma var snäll nog att fixa. Den kostar ungefär dubbelt så mycket som en fin lägenhet, men som han förklarade efteråt så tyckte han den dög åt oss eftersom vi inte skulle stanna så länge. Själv tycker jag 6 månader är en stund, men allting är ju relativt. Att jag faktiskt använder den enda garderoben som arbetsrum är rätt ironiskt, men det finns inte plats någon annanstans. Laga mat är också spännande här, eftersom jag bara har en platta och ingen diskbänk eller ugn. Dock ingick det en micro i hyran, så om jag vill käka skräpmat a la Billy's pizza har jag allt jag behöver.

Vad gäller utbildningen så har mina höga krav, som jag egentligen inte hade satt så högt till att börja med, aldrig ens varit nära att uppfyllas. Det påstods innan jag reste att man endast behövde bemästra hiragana och katakana, samt möjligtvis några få fraser, för att klara av skolan. Detta var en lögn, ren och skär lögn, då lärarna endast talar japanska och ignorerar en om man påpekar att man inte förstår. Undantaget för denna regel är om mer än tre kineser säger att de inte förstår någonting, de skriver läraren några Kanji på tavlan och går vidare. Den enda ljuspunkten på bland det totala mörkret på undervisningshimmelen är att jag, efter att ha fått dåligt resultat på ett prov, erbjudits stödundervisning på eftermiddagarna, något jag gladeligen tackat ja till, trotts att läraren där inte heller talar engelska. Jag har varit tvungen att köpa kopior av vår kurslitteratur på engelska eftersom skolan inte förser en med någon sådan, och all grammatik ändast förklaras på japanska, och det i en rasande fart.

Att de aldrig tidigare undervisat folk utanför Asien är mycket tydligt, och att de saknar pedagogisk utbildning förefaller högst troligt. Vi får sju nya kanji varje dag, vilket för kineserna inte är någon större utmaning, de behöver bara lära sig hur man skriver den på hiragana. För oss svenskar består processen att lära sig EN kanji i fyra steg: först lära oss att teckna den rätt, sen lära oss hiraganan, sen vad den betyder på engelska och sist men inte minst svenska. Detta har jag förklarat för Dharma, men han anser att det bästa vi kan göra under rådande omständigheter är att kämpa på, vilket vi också gör. Dock förstår jag absolut ingenting av den ordinare undervisningen, om inte Marcus, som har hamnat i samma klass, översätter åt mig. Då och då snappar man upp någonting, och visst har jag lärt mig en del sen jag kom hit, men jag borde lärt mig mycket mer, och blivit bemött på ett annat sätt av skolan.

Det här är bara toppen på isberget, jag har inte berättat för dig om Cykelskolan, sopsorteringslektionerna och mycket, mycket annat men jag ville till en börjar bara ge dig en kort inblick om hur skolan och livet fungerar här för oss svenskar. Vi behandlas som dagisbarn, och för de stackare som bor på elevhemmet är det razzia två ggr i veckan, där lärarna rotar igenom rummen för att se att de städar ordentligt. Vi är vuxna människor och förväntade oss att bli behandlade som sådana. Dessa förväntningar är nu totalt borta, och jag tycket det är viktigt att ni på SI får reda på det.

Mvh
/Daniel.

AAAAAAAAAAAAAAHHH! så skönt det känns att bara få skriva av sig allt det där! Arga brev är som balsam för sinnet, som en helkroppsmassage med happy ending. Kort sagt: jävligt skönt. Nu tror jag det blir ett bad, innan jag tar i tu med morgondagens Kanji.

Vi hörs!
/Daniel