Cardanai

Ännu en bakismorgon framför datorn. Så många har det ju inte blivit, mina bakismornar brukar spenderas i total ånget på en hård madrass som just nu befinner sig tre meter ovanför mitt huvud, på loftet. Att istället sitta i en garderob och må dåligt känns ändå som en liten förbättring, då förstår ni hur skit allting är.

Men snart ska jag komma ut ur garderoben, har sjuuuka cravings för en cc lemon, värdens godaste läsk. Med asmycket C vitamin, så den är praktiskt taget nyttig för kroppen! FAN jag måste ha en nu, fortsätter inlägget senare.

TILLBAKA: Det är skitvarmt ute, kanske 23-24 grader i skuggan och att hitta skugga är i sig ett projekt. Tur att man har en garderob att sitta i, dit solen inte når. Som ni kanske har märkt så är solsken inte bakfyllans bästa vän.  Hur som helst, dags att komma till saken: Det har hänt en del sen jag bloggade sist.

Skolan är densamma som den alltid har varit, vi behandlas fortfarande som småbarn. Vad som gjorde mig riktigt förbannad igår var att två minuter innan vi slutar för dagen så rusar en av våra lärare in i klassrummet (inte den som höll i lektionen alltså) och formligen spyr ur sig läxor som vi skall göra till efter nästa vecka. Vi ska nämligen vara lediga under nästa vecka, det är en festlighet för att fira sommaren tror jag och den kallas "Golden week". De vill alltså att vi ska sitta inne och plugga under hela vår ledighet, tack som fan för den! lärarjävel var verkligen tvungen att överdöda det också, vi fick ett helt häfte om kanji som de förväntar sig att vi ska kunna nästa vecka. nåja, jag fick aif använda mitt nya favoritord när jag whinade om det. Tur att man inte är bitter iaf.

Sen var jag ju på roadtrip med Jimi, Anton, Sachi (148 oure japan) och hennes fula kompis. Att hon är kortare än Lollo är skitkewl, att hennes kompis är precis lika kort och ser ut som en häst i ansiktet är fuckin' helarious. "It's funny because its true" som Fredrik skulle sagt. Sachi är i vilket fall som helst jävligt trevlig, även om hon envisas med att försöka snacka japanska med mig fast hon vet vid det här laget att jag inte fattar ett skit. Hon har dessutom egen bil som vi glider runt i då och då, men för den här tripen hade hon kallat in kavalleriet i form av hennes brorsas gula Volvokopia. I detta monster till bil rusade vi fram, på smågator och motorvägar. Att använda bilens inbyggda GPS var tydligen alltför problematiskt för de små damerna, så de stannade istället och frågade om vägen då och då, men fram kom vi tillslut.

Stället vi reste till var någon form av kurort uppe i bergen, med världens skummaste hotel. Bilder finns på facebook, alla husen ser ut som små durkslag någon slängt upp-å-ned. Eller som Tatooine i Starwars. Kalle har ju varit på inspelningsplatsen, så han vet. Rummen var iaf mycket bekväma och pyamasarna fett heta. Det finns det också bilder på på facebook. Efter en hel del dricka så sov vi ett par timmar, innan energiknippet Sachi körde upp oss. Det går bortom mitt förstånd hur hon orkar vara pigg och glad klockan 07:30 efter en natts supande och kanske 3-4 timmars sömn.

Hur som helst så blev vi vidare till On-sen (stavning?), vilket är mineralberikat vatten i små poler. Det var jävligt nice, men duscharna skållade huden på en, och det fanns ingen som helst möjlighet att sänka temperaturen.  I en av bassängerna, den absolut varmaste var det någon form av svavel, som gjorde oss helt yra när vi väl kom därifrån. Efter källor och frukost (återigen, se facebook, om ni vill ha en helhetsbild så borde ni ha två fönster öppna samtidigt och kolla in bilderna medan ni läser, lite som en såndär kassetbok man hade när man var liten) gav vi oss iväg till Djurparken Cuddly Dominion (ett namn som Manowar skulle slakta brutalt med motorsåg om de såg det) och tittade på djur i bur. Björnarna var rätt fräna, men det var deras lukt också, så vi stannade inte där alltför länge. Intressant kuriosa: Det är tillåtet att mata djuren i Japan, och de säljer djurmat överallt. detta leder till att djuren är experter på att tigga och se söta ut, men bara om det vankas mat. björnarna t.ex. kunde "be" om mat genom att lyfta ramarna över huvudet och nicka, det såg rätt komiskt ut.

Efter att ha gått runt och tittat på diverse störda djur hittade vi en struts som gick lös och åtminstone jag har sett dude where's my car tillräckligt många gånger för att bli lite skraj, men den visade sig vara vänligt sinnad och jimi klappade den t.om på halsen. Jag föredrog det ASFETA marsvinet, och det gjorde hatten också. (Se FB/dags att vända blad)
Sen var vi tvungna att titta på en show med en apa och en hund som var kända från TV. Den sög. Inte lite heller, för att citera Johannes Brost så sög den: "metervis med kuk". Hunden lyfte på tassen en gång, men det var också allt. Tydligen så brukar hunden ha en ryggsäck på sig som apan lägger saker i när de är på tv, så han måste vara oerhört begåvad, och ful var han också. eeeekkkliga hundjävel.

Efter showen var det dags att käka lunch, så vi drog tillbaka till hotellet och käkade på en av dess många restauranger, kallas Aso milk farm. Ett tips: käka aldrig på ett ställe som heter något med röv-mjölk, det är inte gott. (se FB, Fiskrullen) Lätt illamående och totalt slutkörda påbörjade vi hemresan. För att göra livet ännu lite bättre så envisades Jimi med att visa att japanerna inte förstår sig på ironi. Detta gjorde han genom att, mycket ironiskt, förklara sin enorma beundran för Jean Paul, vilket resulterade i att vi blev tvungna att lyssa två varv på hans greatest hits-samling på hög volym. Tack för den Jimi, tack som fan! (vi har lärt de andra i min klass+en lärare att "arigatou" på svenska blir "tack som fan!", så de säger det hela tiden)

Det var den resan det! mycket kul, mycket att se och mycket att skratta åt. Japanernas felstavningar av engelskan är alltid underhållande, jag kommer ta kort på allt jag ser. En blivande klassiker är "breast heeding room"  (dags att vända blad).

Den här resan företog vi oss alltså tis-ons. Efter det tänkte jag att: "nu ska jag ta det lungt ett tag". Det höll till igår, fre.Då fick vi för oss att köpa ett sexpack och sätta oss i parken, det var varmt ute och solen sken så det kändes som en bra idé. Problem nr 1: den godaste (!) och billigaste ölen var 7.0or. Så vi drog ett par öl, käkade lite och lyssnade på musik. Utgång lät efter 6 öl som en fantatisk idé precis som det brukar göra, det var bara Marcus som bangade, något som jag avundas honom en  hel del i skrivandets stund. Men utgång blev det, Till den bar som vi familjärt börjat kalla för "Glada kuken" eller helt enkelt "kuken". Ex. "Marcus, häng med till kuken ikväll, det kommer bli skitkul!". Anledningen till detta något vulgära smeknamn är att stället heter "Happy Cock" vilket då ska syfta på en tupp som finns på deras logga. Det finns nog ingen, inte ens bland japanerna, som inte fattar vad "Cock" egentligen betyder, men likförbannat så heter stället så.

Eftersom det bara kostar 3000yen för ett "drick-hur-mycket-du-vill-hela-jävla-natten-lång"-pass medan drinkarna i sig kostar en 6- till 700 så ligger det nu ett avklippt sådant armband på min micro.Det är också anledningen till en hel uppsjö av dumma grejer som hände någon gång efter klockan 3 inatt, varav jag säkert bara minns toppen på isberget. Hur som helst så tappade vi bort Anton någonstans inne på glada kuken, och jag och Jimi fick den då så självklara idén att avsluta kvällen med lite kareoke. Väl där kommer jag på att jag är på tok för full för att sjunga, men precis lagom full för att baila ut via brandtrappan och en assmal gränd för att sedan klättra över ett högt staket i metall och kuta därifrån. Jag presenterar min plan för Jimi som raskt håller med om att det låter som en bra idé (!) och så beger vi oss. Förutom en del skrubbsår så klarade vi oss helskinnade vilket mest känns som tur. Skrattandes som små barn på E ragglade vi hemmåt och påvägen hittade vi en gatumusikant vid namn Charlie som var väldigt duktig (jag hoppas han var det, men i vårt tillstånd är jag inte säker på om vi kunde avgöra det). Jag slänge till honom lite småmynt och sen sjöng vi en stund med honom. På något sätt lyckas Jimi få fram att vi gärna vill starta ett band med honom och nu har vi hans nummer.

Efter säkert en timmes musicirande av yppersta kvalitet traskade vi hemmåt igen,  och någonstans påvägen hittade vi en olåst cykel. Den här cykeln ligger nu på botten av kanalen, vilket jag skäms rätt hårt för. Det var jävligt onödigt men just då kändes det som en skitkul grej. Att det dessutom är 1 000 000 Yen i böter på att cykla full i Japan (c:a 90 000 kr) hade vi lyckats glömma bort, och jag är oerhört tacksam för att vi cyklade på smågator och att ingen polis stoppade oss.  Mer än så kommer jag inte ihåg, men i min bakisångest så känns det som om hela gårdagen var ett stort misstag och jag vet inte riktigt om jag vågar visa mig utanför garderoben igen. (youtube: "the botten is nådd" gav mig lite tröst)

Det var allt jag hade att komma med idag, men det var ju också en hel del. Man blir produktiv av att må dåligt ibland... Så nu måste jag gå återgå till att må skit, vi hörs!