Cardanai

Ännu en morgon i garderoben. Jag tänker inte spekulera över symboliken i detta, även om det vore underhållande. Istället ska jag tala om en hemsk sanning: Ju längre man är borta från Sverige dessto bättre framstår allt som är svenskt. När blev Timbuktu bra? Och när blev det intressant att läsa aftonbladets nyhetssida? NT.se är ju en annan höjdare som numera får ett nästan dagligt besök, något som aldrig skedde när jag fortfarande bodde i stan.

Usch, det känns jobbigt att erkänna att jag inte gör det längre, jag har faktiskt inget place att bo på utom min garderob i Japan. Förhoppningsvis kommer det väl ha ordnat sig tills jag kommer hem, men då är det Skövde som gäller. Dock är jag ju långtifrån först med att lämna stan, Olof har ju varit fram och tillbaka som en Jojo de senaste åren, och Lollo hänger ju numera med sälslaktarna i Norge. Anton bor numera i Finspång, och rockar fett där (nåja Sugtuna, men det är samma sak, det klassas nästan som en förort till Finspång, trotts avståndet).

Bland min brorsas polare ser det likadant ut, det vet jag tackvare facebook. Hälften är i Asien och resten röjer runt i USA eller längs medelhavskusten. Snart är det väl ingen kvar i Norrköping längre, men det känns ändå som en tröst att läsa om turerna kring den nya spårvagnslinjen eller misshandel utanför Otten. Har man så många minnen från en plats så är det svårt att släppa taget, så är det bara.

http://www.youtube.com/watch?v=gs58x3C7Oms

Nu ska jag sitta här och reminicea till tonerna av askass techo om Norrköping.

"Platsen där minnen föds och känslor berörs"

Peace out.