Cardanai

Jag fick ett telefonsamtal från min mor häromdagen. Hon har fortfarande inte gett upp tanken på att jag egentligen borde bli ambulansförare, vilket jag alltid tyckt varit underligt. Jag tror visserligen att hon förstår att det där med datorspelande inte kommer att gå över efter 18 år, men hon kanske hoppas innerst inne att jag skall ta mitt förnuft till fånga, skaffa körkort och börja läsa medicin. Var det kommer ifrån vet jag inte, men det har hon tyckt sedan jag gick i gymnasiet minst. Hon säger att det är för att jag kan hålla mig lugn i krissituationer, vilket åtminstone stämmer till viss del.

Sedan jag har varit liten har jag trott på Gud. Det har alltid varit en del av mitt liv och tagit mig igenom många svårigheter här i livet. Det har aldrig varit något jag skämts för eller varit stolt över, det är bara en övertygelse jag haft och som jag växt med. Att jag har en far som är pastor och en mor som är präst har säkert med saken att göra, och jag  hade kanske haft en helt annan uppfattning om jag inte haft den uppväxt som jag nu haft. 

Jag har nästan aldrig haft några vänner som varit kristna och inte heller sökt mig till något speciellt sammanhang för att hitta sådanna, t.ex svenska kyrkans unga eller liknande. När jag hälsade på min far under uppväxten så umgicks jag förvisso en hel del med andra kristna barn, men det var ända gången jag som liten kunde prata om tro med jämnåriga.

Kanske den mest meningslösa hackningen någonsin. Vem fasen vill hacka min blogg? Kanske det största slöseriet med tid någonsin. Tog mig typ en månad att upptäcka det också, bra jobbat grabbar.

Lamporna har inte tänds ännu, så allt som lyser upp inne i vår lilla glasbur är ljuset från skärmarna. Helgen har varit lugn, lite för lugn för min smak. Jag är ju sällan ute och super numera, men jag gillar att ha något att göra, och komma ut lite från lägenheten. Jag hade tänkt träna men pga av handledsskadan jag drog på mig under torsdagsträningen så fick jag inte för "frugan". Vilket antagligen var bra, eftersom den fortfarande gör lite ont när jag belastar den på "fel" sätt. Det är inte den typen av skada som skulle få något som verkligen satsar på en karriär inom sporten skulle bry sig om alls, och det kändes lite mesigt att skippa träningen på grund av den men jag tränar för att det är kul, inte för att jag ska bli proffs.

Eftersom jag inte har haft så mycket att sysselsätta mig med i helgen har jag mycket tänkt på framtiden och vad jag vill göra med mitt liv. Jag tänker inte på mig själv som en fighter, jag tänker mer på mig själv som  en rätt svag snubbe som gillar att läsa böcker och spela datorspel. Lite utav en nörd, men fortfarande med lite social kompetens. Framförallt tänker jag på mig själv som någon som gillar att skriva, jobba kreativt och någon med humor. Ändå ägnar jag mer tid åt att träna mma än att skriva.

Jag tror det beror på att:
1, Fasta tider, jag vet när det är träning och då är det bara det som gäller.
2 Det är en gruppaktivitet, och jag trivs bra med mina träningskamrater.
3 Man lär sig något nytt på nästan varje pass, jag får en känsla av att jag utvecklas och blir bättre.


The interruption was sponsored by kebabdjuret. "Eat me at your local restaurant."

Sen är det ju hela grejen med att ha en tränare som pushar en, som lär en nya saker och uppmuntar en om det går dåligt. Men nu när jag punktat upp vad som gör att det blir mer MMA än skrivande så tänker jag: Kan man inte ha fasta tider för skrivande, göra det i grupp med folk man gillar och utvecklas där också? Visst går det, och jag har försökt. Problemet är att jag inte har hittat någon som ligger på samma ambitionsnivå som jag. Malin är väldigt begåvad, och jobbar också stenhårt med sitt skrivande, men det känns som hon ligger på en högre ambitionsnivå än vad jag gör. jag önskar jag kunde ha samma målmedvetenhet som hon, men jag har för många drömmar och projekt för att göra det. Mina andra vänner som jag försökte starta "Skägglösa författarföreningen" med har varit bättre på att odla skägg än att skriva. Gruppen har varit igång i ett halvår nu och tanken var att vi skulle göra en uppgift i veckan, men än så länge är det bara jag som lämnat in den första uppgiften, och några fler har det inte blivit.

Hur som helst så har jag läst en del på freedudes blogg och funderat kring mitt skrivande. Hans livsstil är något som hade passat mig perfekt när jag var kring 18, eller åtminstone något jag hade gått igång på direkt. Nu känns det mer "nja". Frihet är fint, men fast inkomst och fasta tider är inte så jävla dumt det heller. Om jag bara hade ett lite mer kreativt jobb så skulle jag vara väldigt nöjd med min tillvaro, och som den är nu så trivs jag rätt bra ändå. Men hans tanke om att ständigt utmana sig själv och att sätta deadlines, få coaching och verkligen lägga sin själ i ett projekt i taget tilltalar mig väldigt mycket.

Here it goes!
Utmaning: Skriva 150 sidor innan nyår. Dessa sidor skall i bästa fall bilda utkastet till en ok bok, och i värsta fall bestå av ett antal noveller utan inbördes koppling.
Nu behöver jag förslag på en passande bestraffning och en fin belöning om jag misslyckas/lyckas.

Ni kan posta era förslag nedan eller skriva höra av er direkt till mig.

Oj oj oj vilken helg det varit! Som vanligt låg planeringen på top redan innan, jag köpte biljett till galan på onsdagen och tågbiljetten på torsdagen. Att vi ens kom iväg var ju bara ren tur. Men det kändes riktigt najs att glida iväg från jobbet redan vid två-tiden och möte upp Basse på stationen. Väl där hoppar vi tåget och drar några bärs, Innis and Gun är förjäkla gott en fredag eftermiddag. Väl på tåget (som var försenat, men det behöver jag ju knappast påpeka, SJ är ju faktiskt aldrig i tid) Satt vi och snackade lite om kortet och blev riktigt taggade. Basse verkar ha lite utan en manrush på David Bielkheden och var riktigt nervös för den matchen.

Själv var jag mest taggad inför Maddog's fight, hade följt hans videoblogg ett bra tag innan. Efter en något komplicerat tågbyte (där vi fick sitta mellan två vagnar och dricka bärs) var vi slutligen framme i Stockholm. Där mötte Tobbe upp oss och visade vägen till gullmarsplan, och efter lite frågor hittade vi tillslut till hovet. Precis innanför dörrarna så stötte jag på Elin Bladh, och vi snackade lite snabbt innan vi drog iväg för att hitta våra platser, samt köpa lite merchandise. 

Titeln på dagens blogginlägg är en parafrasering på albumet August and everything after med Counting Crows. Det är en sjukt bra skiva, och får fungera som mitt personliga soundtrack medan jag skriver detta. Du kan ju passa på att lyssna på den medan du läser också, den finns på spotify.

September har varit en händelserik månad för mig. Höjdpunkterna får ändå bli SM i SW och bokmässan. Eftersom jag redan skrivit rätt ordentligt om SM så hoppar jag över det den här gången, om ni verkligen vill få en uttömmande redogörelse är det bara att scrolla ned lite. Bokmässan var riktigt spännande i år, och jag köpte mig en hel del böcker. Jag fick även mina exemplar signerade av ett par författare, bland annat Nene Ormes och John Ajvide Lindqvist. Jag fick också lite tips kring mitt eget skrivande, och vilka förlag som riktade sig speciellt mot svenska Fantasyförfattare. Förhoppningsvis sitter jag där och signerar böcker själv om några år, helst redan nästa. Men då måste jag verkligen bli klar med det jag föresatt mig: 150 sidors färdig berättelse före nyår. Just nu ser det mörkt ut, men än så länge är det rätt gott om tid.

Nu skall jag fortsätta installera spel på min nya dator, det har ju blivit en sådan med. Den här börjar ju bli lite trött, och har faktiskt gjort sig förtjänt av en pension. Den kommer väl fortsätta användas till och från ett tag till, eftersom jag har lite separationsångest men snart så kommer den stå ute i förrådet och bara användas till att skriva på.

Så var vi äntligen på plats för vad som ändå måste betraktas som årets största händelse inom SW i Sverige. Här samlas Sveriges bästa amatörer för att försöka visa att de inte är just det, amatörer. Men i skrivandets stund har de som samlats här för att göra upp om titlar och medaljer ett steg kvar innan de kan förbereda sig inför morgondagens tävlingar: invägningen.

 

Invägningen sker i anspråkslösa lokaler och det märks att det inte är någon stor sport vi sysslar med. Entrén är utmärkt med en a3 skriven med tuschpenna och parkeringen rymmer bara ett tiotal bilar. Men trots att sporten är liten är uppslutningen stor, och förberedelserna minutiösa. Många har bantat ned sig närmare tio kilo inför tävlingarna och många är oroliga att de inte ska klara vikten. Stefan är en av dem som bantat hårdast, de två senaste dygnen har han inte druckit något och ätit 5 ostskivor totalt. För bara några veckor sedan vägde han 82 kilo och nu har han tänkt tävla i 73-.

 

När invägningen väl börjar och alla står där i den smala korridoren där invigningen hålls skulle en mer poetiskt lagd man ha dragit paralleller till fornegyptisk mytologi, där de dödas hjärtan vägs emot sanningens fjäder. Tyngs hjärtat av onda handlingar i livet straffas de med förintelse och slukas av odjuret som väntar utanför salen där Osiris och hans 42 domare håller rättegång. Även här vägs hjärtat, Hur mycket vill du det här egentligen?, mot hårda krav. Stefan väger första gången in på 300 gram för mycket och tvingas svettas ned ytterligare för att passera. Inte förintelse, men ändå en sorts helvete. Att svettas bort 300 gram efter 2 dygn utan mat och vatten är ingen lätt utmaning, och det tar ytterligare ett försök, den här gången med 5 grams marginal innan Stefan klarar vikten.

 

Han är långt ifrån ensam med att ligga lite i överkant trots hårda förberedelser, salen innanför korridoren där invägningen sker fylls snart av folk som bara måste bli av med det där lilla extra. Det ligger en nervositet i luften, och vissa tvingas ta av sig helt nakna för att besegra vågen. Tjejerna har det lite lättare med invägningen då det bara finns två klasser för dem: + och – 60. Det gör det i och för sig inte lättare för dem som skall under 60, vilket Lina får erfara. Trots att hon sitter över en timme i bastun kommer hon inte riktigt ned under strecket och får ge sig när det är 800 gram kvar. Det gör att hon får tävla i +60 trots att hon inte ens väger ett kilo mer än så.

 

När invägningen är klar är alla lättade, alla klarade sig vid första försöket utom Lina och Stefan. Nu skall det ätas, drickas och sovas innan morgondagens tävlingar, och det blir Thailändsk buffé på en restaurang som Christoffer visar oss. Efter att ha ätit oss ordentligt mätta, snackat lite skit och tryckt i oss ytterligare mat i form av efterrätt så beger vi oss, det ska bli en lång dag imorgon också.

 

Tävlingsdagen

 

Klockan kvart i nio på morgonen dagen efter beger vi oss i samlad trupp från vandrarhemmet till Fyrishov där tävlingarna skall äga rum. Jag lyckas komma in som press och behöver därför inte betala inträde. Delvis är det därför jag skriver det här nu, men mest för att de bad mig och för att jag tycker det är kul. Med min stämpel på armen kliver jag in i tävlingssalen och ser de fyra mattor som tävlingarna skall hållas på. Det visar sig att de haft strömavbrott och därför blir tävlingarna något försenade. Jag tillbringar tiden fram till dess med att spana ut i salen för att se om jag känner igen några. Jag är skall själv vara den första att erkänna att jag inte kan mycket om Svensk MMA, men några ansikten är bekanta: Reza ”mad dog” joggar runt i salen och skämtar glatt med folk till höger och vänster. David Bielkheden är också på plats, liksom en rad andra som kommer medverka på nästa superior challenge. Bland de kvinnliga tävlande, som är ovanligt många vad jag förstår, är Hanna Silén värd att nämnas.

 

Några ”riktiga” journalister ser jag också till, Elin Bladh från MMANytt är på plats och vid ett tillfälle under dagen ropas det i högtalarna att fighter magazines fotograf behöver låna ett kamerabatteri då hans är slut.

 

Tillslut har de lyckas få el till datorerna och vi får alla reda på att de tänker börja med viktklassen som har flest deltagare: -79 KG. Det betyder att Linus blir den första från vår klubb att tävla, hans fight har startnummer 14 och eftersom de kör på alla fyra mattorna samtidigt så är det snart dags. Vi som klubb har lyckats bra med att sprida våra fighters inom viktklasserna, det är bara Lina och Johanna som tävlar i samma, herrarna ligger ifrån -67 (Besnick) till -85 (Johan).

 

Matchreferat

Match 14

Linus motståndare är en erfaren fighter, Per Franklin. Matchen börjar och bägge fighter kämpar för att få grep om den andres nacke, men ingen lyckas få någon egentlig fördel. Per dyker plötsligt in för en double leg takedown, men Linus sprawlar snabbt undan och får det att se enkelt ut. Matchen återgår till stående och nästa nedtagningsförsök blir istället en single leg som Per kämpar till sig. Väl på marken hamnar Per i Linus Guard och där kämpar han matchen ut för att åstadkomma något mer eller passera. Linus håller kontroll på sin motståndare men förutom ett bra försök på en giljotin lyckas han inte avsluta Per och matchen slutar 2-0 till Pers fördel på grund av hans single leg takedown.

Match 38

Nästa man till rakning från klubben är Besnick som i sin första fight inte ens får en chans att kliva in på mattan och visa vad han går för, då hans motståndare lämnar Walk Over. Om det var hans grymma fightingshorts eller Stefan som skrämt bort motståndaren är fortfarande oklart. Vad som däremot stod klart när Besnick väl fick kliva in på mattan var varför brottare klarar sig så bra inom SW och MMA. Besnick, som innan han klev in på mattan knappt kände till reglerna Får tag i sin motståndare och kryssar honom så att dunsen hörs i hela salen och det hörs ett uppskattande sus ifrån läktaren. Besnick är inte sen att upprepa sin styrkedemonstration och vinner matchen enkelt på poäng.

Besnicks näste motståndare är inte lika lätt att kasta omkring med tyvärr, och även om Besnick slänger honom i matten så är killen tillräckligt smart för att inte ställa sig upp igen när det står klart att Besnick trivs bäst stående. På marken blir det mycket scramblande innan Besnicks motståndare får tag på hans rygg och avslutar genom en Rear Naked Chocke.

Därmed slutar Besnicks första Submission wrestlingtävling, men killen han mötte i den sista fighten går vidare och tar senare guld i viktklassen. Att i SM förlora mot guldmedaljören är egentligen inte en förlust för en första gångs tävlande inom sporten, det anser i alla fall jag, och Besnick verkar inte helt missnöjd med sin insats.

Match 50

Så var det Stefans tur att gå match, i -73. Hans motståndare tror sig nog vara fint folk, eftersom han kommer sent till mattan. Men väl på plats drar matchen igång och vilken fight det blev! Poängen flyger till höger och vänster, och matchen är lika ofta stående som på marken. Redan en minut in i fighten har Stefans motståndare, Botir Aslanov, lyckats få 9 poäng och strax därefter tar Stefan fyra på en nedtagning med position. Fighten slutar i en vild scramble där bägge försöker få tag på ett ben. Botir är snabbast att låsa in något och tvingar Stefan att tappa på en Akilles. Stefan verkar dock rätt nöjd efter fighten, han säger sig känna sig levande igen och sugen på att tävla mer i fortsättningen.

Match 69

Så var det dags för -85 herrar och Johan möter i fight nr 69 Jakob Cershater. Jakob försöker med en fuling direkt efter de hälsat ser det ut som från läktarplats och försöker grabba tag i Johans överarm samtidigt som han håller kvar efter hälsningen. Jakob fortsätter att greppa efter armar, ha handledskontroll och försöker vid ett tillfälle gå på något som ser ut som en stående kimura. Men Johan kämpar på, lugnt och metodiskt utan att trötta ut sig. Hans motståndare börjar däremot snart se trött ut. Dock lyckas han skrapa ihop 5 poäng, bland annat på en nedtagning och ett positionsavancemang. När det är en minut kvar av matchen sätter Johan fart ordentligt. Han vet att han ligger under och ger allt för att komma ikapp. Han försöker flera gånger gå på nedtagning, ger sig på en flygande armbar försöker plocka in avståndet mellan dem men matchen slutar ändå fem mot noll till Jakob.

Match 94

Först ut av tjejerna blir Johanna, då Lina gick vidare till andra omgången per automatik och får möte vinnaren i Johannas fight. Johannas motståndare heter Sophia Nordenö och så fort fighten är igång hamnar den på marken. Johanna hamnar tidigt i trubbel när Sophia får in en giljotin men alla som rullat med henne vet att hon inte är enkel att strypa ut. Hon rider ut stormen och gör en reversal för två poäng. Johanna hamnar i trubbel flera gånger under fighten men lyckas alltid ta sig ur, bland annat försöker Sophia med en kimura som verkar vara något utav ett kännetecken för henne. Matchen slutar 5-2 till Sophia som går vidare för att möta Lina.

Match 98

Revanschchansen ligger nu alltså hos Lina och det märks inte alls att hon skulle ha tävlat i en lägre viktklass till en början. Fighten är intensiv och med reversals och positionsavancemang för bägge kämpar. Tillslut fastnar dock Lina i en kimura och fast hon kämpar för att få in handen mot kroppen är Sophia start och ger sig inte. Tillslut tvingas hon klappa, men kanske ett ögonblick försent, eller så märker Sophia det inte i tid. Den olyckliga konsekvensen blir dock ett ljudligt knak från Linas arm som hörs i hela salen. Det följs direkt av ett skrik, men inte från Lina utan från Sophia, som verkar svårt skärrad. Vi på läktaren är helt mållösa och vet inte vad vi ska tro. För mig såg det ut som hon bröt armbågen, och armen kom i en onaturlig vinkel direkt efter ljudet. Sjukvårdarna på plats tror bara att axeln hoppat ur led och sedan hoppat tillbaka igen, men Lina verkar ha fruktansvärt ont och 20 minuter senare är ambulanspersonlen där. De rullar ut henne och ger henne lite morfin, som får henne på lite bättre humör. Hon ler till och med lite när hon rullas ut ur salen.

Senare får vi reda på att hon brutit överarmsbenet och får se en otäck röntgenbild på skadan. Hoppas du blir bättre snart!

Sedan återstod bara en klass: ultimatklassen, där vikten inte har någon betydelse. Linus som gick ut först väljer att avstå, han vill smälta sin match och tänkta på framtiden och är inte känner sig inte redo mentalt för en match till. Stefan och Besnick är både väldigt lätta och väljer bägge att avstå. När det finns tävlande som väger ungefär dubbla Besnicks matchvikt är det inte så konstigt. Johanna tvekar länge och väl, men väljer tillslut att avstå hon också. Det blir bara Johan kvar som antar utmaningen, men han presterar å andra sidan nog för hela klubben.

Match 180

Johan möter en kille som heter Emilio och klarar sig bra i fighten. Har tar ned honom tidigt och lyckas få rygg. Därifrån jobbar han hårt för att få in bägge armarna för en rear naken choke men emilio tar sig ur och hamnar i Johans guard. Därifrån försöker han passera men Johan behåller kontrollen nästan hela fighten. Matchen går tiden ut och slutar 5-2 till Johan.

Direkt efter detta annonseras hans nästa fight, denna gång mot Billy Petersson från Göteborg, en småfet BJJ kille med underlig frisyr. Trots sin kroppsbyggnad är Billy explosiv och försöker i början av fighten med flera flygande armbars och giljotiner innan matchen går till mark. Det är först då som Billys giljotin sitter och den ser ut att sitta riktigt hårt. Senare får vi veta av Johan att den inte satt så tajt till en början, men när han slappnade av drogs den åt ordentligt.

Men Johan tar sig ur och vilar lite i Billy guard, något som domaren inte gillar. Varför domaren ansåg att det är killen ovanpå som ska jobba, inte BJJ killen som ligger med guard är fortfarande ett mysterium för mig, och lär så förbli. Matchen slutar lika, men antagligen pga av giljotinen dömer domarna till Billys fördel, något som känns lite obegripligt för oss som såg på från läktarplats.

Summering

Det var helt klart en fantastisk upplevelse att åka på SM med klubben. Själva grejen att göra något ihop utanför träningen kändes bra, resan gick smärtfritt och även om jag gått och blivit galet förkyld nu i efterhand så skulle jag göra om allt imorgon om jag fick. Det enda som känns tråkigt är förstås Linas skada, Det kändes overkligt när det hände men jag minns fortfarande ljudet, och ryser bara jag tänker på det. Vad som står klart så här i efterhand är för mig att vi, för att vara en så liten klubb, är förbannat duktiga som får med oss sex kämpar i SM.

Om man bara tittar på pappret ser kanske deras insats i SM så imponerande ut, men för oss som var där är bilden en annan. Vi såg hur jämna matcherna var, hur hårt de kämpade och vilket motstånd de fick möta. Vi såg också att de som vann över våra fighters också besegrade fler motståndare och kom långt i turneringen. Besnicks motståndare tog som nämnts tidigare guld i viktklassen och Sophia Nordenö tog bronset i +60 för damer. I själva verket vann alla som våra fighters mötte minst en fight till efteråt, och de flesta gick till kvartsfinal eller tog medalj. Stora städer som Stockholm och Göteborg var representerade, men hur många städer i Skövdes storlek tror ni hade 6 fighters med i SM? Inte en enda, förutom vi. Närmast var kanske Linköping med 5 deltagare, och Linköping har mer än dubbelt så många invånare som Skövde, över 140 000.

Det säger mer än några siffror på ett papper.

 

Orkade du läsa så här långt? Creds till dig i så fall!

Det har varit en fantastisk helg med många upplevelser och intryck! Just nu sitter jag dock på jobbet och är tokförkyld, och därmed inte alls särskilt benägen att skriva en lång redogörelse för det hela. Men det kommer, jag ska bara skriva rent alla matchreferat åt klubben så att det kan komma upp på hemsidan först. Och sluta snora, jag avskyr att vara förkyld. Skulle ju ha dragit med ludwig till träningen idag, bultat honom gul och blå och sedan fått massage på jobbet imorgon. Värt att betala 330kr för en massage när man inte ens har muskelknutar? INTE nöjd. Allt som står mellan mig och träning gör mig grinig, och särskilt när det inte går att göra något åt heller, annat än att låta bli och träna och ta det lungt.

Idag är en fantastisk dag, men det hade jag ingen aning om imorse. Kvällen innan, alltså igår kväll. (för de trögtänkta som inte fattade det) Så såg jag "Click!" med Adam Sandler och blev riktigt överraskad. Det var första gången Adam Sandler gav mig någon form av aha-upplevelse. Det är ett äckligt ord förresten, ofta man säger "aha!" när man kommer på något nytt.

Hur som helst, för de som inte sett filmen, är budskapet tydligt: Ta vara på den tid du har och de människor du har omkring dig innan livet flyger förbi. En läxa som är värd att lära sig om och om igen när man går runt och låter sina tidsfördriv bli en heltidsaktivitet. Så med det budskapet fortfarande snurrande i huvudet gick jag och la mig.

När jag vaknade ville jag inte alls ta vara på den tid jag hade, jag ville somna om och bli av med lite mer, men mattestugan på komvux väntade inte på mig, så det var bara att släpa sig upp ur sängen, slänga i sig frukost och ge sig ut i kylan.

När jag väl var påväg kändes allt lite lättare, och det strålande vädret hjälpte också till. På bussen drog jag igång Mp3n och lyssnade på Damien Rice- Coconut Skins och blev ännu mer uppåt. Det är svårt att vara nere till en låt som har textrader som "Well you can sit on cimneys, put some fire upp your ass", det tycker åtminstone jag. Så när jag väl studsade av bussen nere på sandtorget var humöret riktigt uppåt trotts kylan och den tidiga timmen.

När jag väl nådde resans mål och drog igång med matten kändes livet inte fullt lika roligt, men på väg därifrån insåg jag att jag faktiskt kan det jag ska till provet och då flög flaggan i topp igen. På bussen hem var det bara coconut skins hela vägen som gällde och när jag studsade av bussen (bokstavligen, orka öppna dörrarna innan man stannat) och tog mig hem ville jag bara kasta mig i närmsta snödriva och skratta. temperaturen och mp3n höll mig dock tillbaka.

Väl hemma låg min bättre hälft och sov, hon har blivit lite sjuk, men jag vispade ihop lite te och lunch i ett naffs. I samma veva ringde Annette (Emos moster) och sa att de behövde folk på hennes jobb och att jag skule ringa en karl som hade hand om rekryteringen. Sagt och gjort och nu ska jag på intervju på fredag!

WWWWWWIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHHHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!


/Daniel

Eftersom jag ändå aldrig skriver om något annat än fest så har det blivit väldigt tomt de senaste månaderna. Det har ju sin förklaring: jag har inte festat alls. Inte en droppe alkohol, eller åtminstone ingen i gott sällskap. Med undantag från Evelinas syster som tittat förbi och spelet lite tvspel med oss.

Men eftersom jag nu faktiskt HAR festat, och det med besked, så kommer här en uppdatering från helgen. Det började redan tjugo i ett då Marcus anlände på stationen, 40 minuter innan avsatt tid ,och undrade vart jag var någonstans. JAG hade iaf för mig att han skulle komma tjugo över, men så blev det inte riktigt. Eftersom jag stod i tvättstugan när han ringde i ett försök att ett par rena byxor innan gästerna anlände tog det mig ett tag att komma in till stan men han är van att vänta på mig så det var ju inget nytt för honom. Efter att vi hookat upp käkade vi på Gräddhyllan inne på Commerse i Skövde C. Jag har märkt att ju mindre ett ställe är desto grandiosare namn står det på skylten utanför. I japan T.ex bodde jag i lejonpalatset. Att rummen på lejonpalatset var 17kvadrat och saknade moderna bekvämligheter som spis, ugn och isolering var tydligen helt i sin ordning. Här, i Skövde, där man har ett enda köpcentrum med en sådär 20 butiker väljer man att döpa det till Commerse och lunchrestaurangen med dagens för 75, självplocksalladen och bord små, runda bord som sitter fastskruvade i golvet heter alltså gräddhyllan.

Intressant det där... Efter lunch dök Neon upp från Karlstad med buss och vi drog en sväng till Systemet, som också ligger inne på Commerse. Väl där letade vi igenom bolaget vinsortiment efter någon delikat dryckesjomm och vi fastnade slutligen för den välkända Blå nunnan. Hon smakar tydligen gröna marmeladkulor och citrusskal, något jag aldrig märkt tidigare. Tack systembolget för denna upplysande information!

När vi väl tagit oss hem till Barkvägen (notera det vardagliga namnet) så blev det TVspel och Dota i väntan på att fler gäster skulle anlända. Detta tog dock ett tag eftersom vissa var tvungna att tejpa ihop bildörrar, vara otrevliga på telefon och köra vilse hela vägen från Norrköping till Skövde. Resultatet blev att alla tre bilarna kom fram samtigt till destinationen, trotts det faktum att de avgått från Norrköping med flera timmars mellanrum. Dessutom hamnade de på fel parkering!

Men hit kom de iaf, och likt en gräshoppssvärm tog de min lägenhet i besittning. Vissa på gästlistan dök dock inte upp. Bard var främst bland de frånvarande som enligt utsago skall ha varit upptagen med att spela Dragon Age. EEEEEEEEEKKKKKKLLLLLLLLLIIIIIIIIIGGGGGGGGAAAAAAA BARD! Andra, som Trakte var helt enkelt för fula för att dyka upp och sitter nu häktade i fulfängelset i väntan på rättegång.

När gästerna väl samlats började festen och det tog inte många minuter innan volymen var på max, ölburkarna samlades på hög och folk (däribland jagsjälv) dansade ostadigt till irländsk folkmusik. Detta, visade det sig senare, var inget som gick hem hos grannen under. Efter dansen blir det lite dimmigt, men jag var långtifrån först in och sist ut. Priset för först in går till Kalle som lyckades däcka först av alla i Emos säng. Detta kunde naturligtvis inte gå ostraffat så vi bar ut honom på balkogen. Halvvägs vaknade han halvt till och fnissade lite mummlandes om teabagging, men något sådant förekom inte så vitt jag vet.

Sist ut får jag nog ändå ge till Lukas som klockan fyra på morgonen erbjuden mig 400kr för två ägg och lite snabbmakaroner. Jag skulle även få 300 extra för ett packet bacon. Både det tomma paketet med bacon och delar av skalen till dessa ägg återfanns senare på golvet, precis bredvid där Lunka hade däckat. 

Dagen därpå blev lite som väntat: vi vaknade kring 12 och alla var på sitt absolut bästa bakishumör. Vi låg lite huller om buller och glodde på Polisskolan/idol beroende på vem som fick tag på fjärrkontrollen. NoobAndreas vägrade äta både pizza och chilinötter (han tog en enda lite chilinöt, vilken pajas!) och Neon var helt vit i ansiktet. Anton var tjock, kalle var het och jag var iklädd sidenpyamas och fårskinnstofflor.

Efter att jag dragit på the Gamers: Dorkness rising så bestämmde sig alla för att åka hem. Varför vet jag inte riktigt, jag tykte vi hade det riktigt trevligt. Sist kvar blev Marcus och Neon, så egentligen var väl de "först in, sist ut" om man tänker på saken.

Efteråt blev det en hel del städning och jag måste säga att jag underskattat hur äckliga mina vänner är! inte mindre än 14 snusdosor med begagnad snus låg utspridda i vardagsrummet, ett par långkalsoner, strumpor, pizzabitar, plastpåsar, chilinötter, chips,  tändare m.m. Dessutom fann jag 11 öppnade men orörda öl och för en gångs skull skyller jag inte på kalle eftersom han däckade såpass tidigt.

Oavsett hur mycket skit ni lämnar efter er, och oavsett hur äckliga ni är så måste jag ändå erkänna att det var förbannat kul att ni kom hit och förgyllde vår annars rätt tråkiga vardag i Skövde! Ni är alla välkommna igen, även om ni nästa gång kanske ska dra ned på dansandet och dumpandet av maginnehåll på olämpliga platser. Jag nämner inga namn men tro inte att du kommer undan bara för att du ska flytta till Afrika i Februari. Jag ska ha mina 700!

Puss på er!

/Dain

Jag kollade precis mitt konto och insåg att jag kanske överdödat shoppingen lite den senaste månaden. En PS3 är ju trotts allt inte så billig, även om det är halva priset jämfört med om jag köpt den hemma i Sverige. Sen har det blivit lite annat också, några nya t-shirts, Devil may cry 4 till PS3an så jag har något att spela, FF VII Advent Children Complete på blu ray (och på japanska). Idag var vi iväg igen och kikade på kläder till Maskeraden på lördag @ fubar. Jag hittade jävligt läckra Arm covers (som japanerna har för att inte bli solbrända, det är ju jäkligt hemskt), en tshirt som ska bli ninja mask. så jag ska gå som bad ass ninja med tatueringar, marcus som barbar/viking med långa flätor som sticker ut under hjälmen och anton var en ***** och hängde inte med och handlade för han låg bakis hemma med någon brud. Tror det var Hiraya piraya när jag tänker efter....



varför jag ser så apatisk ut vet jag jag inte, men visst är den lite kewl? Jag är rätt trött, så det blir sängen (lr nåja, soffan med täcket som madrass) strax. Jag är lite trött efter gårdagens "efter-sista-provet"firande som började på Bal Mussette (200yen/drink under Happy Hour(s) från 11-19) och slutade på Fubar, efter x-antal drinkar, en henna tatuering och många skratt. Anton skulle dra med Pirayan hem, och marcus är så trött på att inte kunna sova pga vissa högljuda aktiviteter nattetid från antons rum, så vi tog taxi hem till mig så fick han sova på loftet.

Anyways, jag uppdaterar med full mundering inför maskeraden innan lr efter lördag, antingen här eller på facebook. Klara besked verkar vara min grej,
så vi hörs om tre kvart-fjorton dagar!
Hare/Dain

Jag vet, den här bloggen har sett skit ut från början. Jag har testat att växla mellan några av de olika standard-teman som fanns att välja på, men inget föll mig i smaken. så nu har jag haxxat lite till, och det ser fortfarande ut som skit, eftersom första bokstaven i rubriken kommer lite för långt ut. Bryr jag mig? Ja. Orkar jag göra något åt det? Nej. Så jag satte helt enkelt två mellanslag innan den här rubriken istället för att sitta och plita Html som någon nittiotals fjortis som ska göra en hemsida om sina hundar. Av någon osökt anledning fick 90-tal och kass htmlkodning mig att tänka på den här hemsidan... Nåja, jag kanske får ett till ryck någon gång i veckan och fixar lite till, men förväntar er inget. Jag gillar inte falsk marknadsföring, så jag tänker ju inte göra bloggen för snygg... den handlar ju trotts allt mestadels om skit.

Edit: hjälpte mellanslagen? Nej.

Det har hänt en himla massa här sedan jag bloggade sist, alltifrån benbrott och båtresor till mangakonvent och gladiatorspel. Vissa grejer har visserligen annonserats via facebook istället, i form av fotoalbum, så om man går efter det gamla ordspråket om hur mycket bilder säger har jag skrivit nog för en hel serie uppslagsverk.

Många bilder har det blivit, men långt ifrån allt har kommit med på facebook, det finns fortarande mer att hämta! som när jag, Anton och Marcus var på upptäcksfärd till exempel, eller när vi testade maskeradgrejer på 100yens affären i Tenjin. Eller Aimis födelsedagsparty, när vi röjde sönder karaoken.

Den senaste veckan har jag dock varit lite febrig, och i tisdags och idag har jag inte orkat ta mig till skolan. Första gången jag är borta två dagar på en vecka, det du Jimi! imorgon är det dessutom prov, vilket jag inte alls känner mig redo för. Sen att vi har ännu ett prov på tisdag känns prima!

Trotts min något febriga hjärna har jag iaf. lyckats diska och laga lite god mat idag, och snart ska jag försöka släpa mig iväg och ta bussen in till stan för att köpa nya PS3 Slim som släpps idag. Har jag råd med det? inte egentligen, men med tanke på att det kostar c:a 2400 SEK känns det ändå värt det. Och som vi har börjat räkna här, så är det ju bara 30 fredags nomihodai på Fubar, hehe. nya valutan, helt klart!

Eftersom det snart är dags att lämna landet och återvända till alla mina underbara vänner, min kära familj och sist och inte minst (eftersom lollo räknas in bland vännerna) min älskade, älskade flickvän! det blir bara värre och värre att vara borta från Evelina. Jag vet att det inte är långt kvar och att jag egentligen borde försöka njuta av Japan så mycket som möjligt men för min del kan dagarna inte gå fort nog så jag får komma hem till henne (och katterna).

Väl hemma vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Söka jobb antar jag, och försöka trivas i Skövde så gott det går. Förhoppningsvis så kommer jag göra det, det verkar som om Evelina har fixat det riktigt fint i våran nya lägenhet där.

Jag tänkte också svänga förbi Norrköping på vägen dit naturligtvis, så från den 25/9-29/9 lär jag vara i stan för er som är sugna på att kramas lite och höra vad jag har haft för mig.

Puss på er så länge!
/Dain